Det stod en man vid balkongen. Mannen var kort, och hade långt hår. Jag är säker på att mannen höll upp en kropp. Den var livlös. Och, han, slängde den över räcket. Skriket kom ur min mun. Mördaren måste ha hört mig och försvann från balkongen.

– Vem är du?

Det stod en kvinna vid balkongen. Hon var lång, för att vara en kvinna… Jag är inte helt säker om det verkligen var en kvinna. Personen hade väldigt kort hår. I alla fall, hon gick tillbaka in i lägenheten. Inget särskilt hände, förrän hon drog ut någon. Ett vrål hördes från personen som hon drog. Pipig som en chihuahua. Tillslut slängdes personen över räcket. Jag kunde inte få ut ett enda ord. Min röst var borta. Likaså var mördaren.

– Vem är du?

Den maskerade mördaren svarade inte. Masken gav mig bara ett blankt svar. Ingen reaktion, inga känslor. Det var som att personen inte var mänsklig. Mördaren visar ingen ånger, ingen respons. Jag försökte tidigare dra av den där masken, men det verkade som den hade svetsats fast på ansiktet. Man kunde se hur huden och metallen var ett.

– Vem är jag? Sade den bullrande rösten.

Frankenstein, det skulle nog bäst beskriva mördaren. Höfterna var varken breda eller smala. Mördarens bröst var varken stora eller små. Eftersom mördaren hade flertal ärr på ena bröstkorgen och ena höften. Det är som att mördaren hade opererat på eller bort kroppsdelar. Teknikerna kunde ej definiera könet.

– Det spelar ingen roll vem jag är, sade mördaren. Frågan är vem är du?

Hon upprepade detta om och om igen. Börjar med att säga ”vem är du?”, svarar, och så går mördaren igång igen. ”Vem är du? Vem är du? Vem är jag? Det spelar ingen roll vem jag är, frågan är vem är du?” Det kan inte bli värre.

Vittnena hjälpte oss att identifiera mördaren. Åtminstone en av dem.