Vilken besvikelse, vilken tragedi. De ord jag skriver leder bara till besvikelse. Ilska, frustration. Det är inte sant. Det kan inte vara sant. Eller hur? Mm, vad ska jag göra? Vad ska göra? Jag sviker mig själv, genom denna besvikelse. Besvikelsen klängs fast vid min rädsla. Ja, rädslan att jag är en besvikelse över den här familj. Allt bara faller samman, när man inte är tillräckligt bra. De mål som är uppsatta blev misslyckad av mig. Dessa ord av mina händer är kvittot på att jag har misslyckat. Misslyckad är jag, misslyckad förblir jag. Besviken är och kommer du vara. Besviken är och kommer de, som förväntade något spektakulärt, vara.

Jag kan inte acceptera mitt misslyckade liv. Det kan inte bara ske. Inte skulle jag vara en besvikelse. Inte, skulle jag vara misslyckad. Misslyckad. Varför är jag en misslyckad människa? Bara för att jag inte är godkänd. Bara för att jag inte har ett körkort. Bara för att jag inte har ekonomisk överlägsenhet! Bara för att jag inte har, status! Makt! Det som är förväntat att man har. Nej, jag misslyckas aldrig. Ändå, erkänner jag att är misslyckad. Misslyckad i min förmåga att behaga mänskligheten.

Det jag gör i mitt liv behaga Han som dog på korset. Fadern som älskar mig. Den förlorade sonen, som är funnen. När det här misslyckade livet är över, så kommer sanningen fram. Sanningen om mitt liv. Att jag är lyckad. Jag lyckades ta hand om min familj. Jag lyckades skriva ner det jag ville skriva. Jag lyckades vara misslyckad. Det är svårt att göra rätt, när alla bara ser det man inte har gjort rätt. Men jag vet att någon ser det alla människor inte ser. Han ser min rättfärdighet och min syndfullhet. Likaså ser Han till att det finns en frälsare i mitt liv. En frälsare som gör misslyckad lyckad, som väcker liv i de döda. Misslyckad kommer vi alla vara på en viss nivå, likaså kommer vi vara lyckad på en större nivå.