Utan en plan
– Det är inte första gången sätter dig på kvarsittning, unge Daichi.
– Jamen, det är inte första gången jag inte vet vad jag håller på med.
– Skitsnack, Daichi.
Rektorn kastade tillslut ut mig ur kontoret. Lika bra att slänga in mig med bråkstakarna, igen. Hopplöst suckade utanför kontoret. ”Vad gör jag ens här?” tänkte jag. ”Varför ens börja plugga igen?”. Det är iallafall försent att ändra det som är förgånget. För ett ögonblick trodde jag verkligen att leva i undervärlden skulle föra ett slut på mitt plågande liv. Men inget gick enligt min plan. Nja, jag kan egentligen inte kalla det för en plan. Det finns ju ingen plan för mitt liv.
Den där Chiyo. Vilken tös. Vem skulle tro att elevrådsordförande brydde sig om en skurk som mig? Med lugna steg gick jag i korridoren. Den ledde mig till trapporna ner till första våningen. Det kommer vara en utmaning att lyckas ta studenten. Jag hoppade av andra ring, vilken skam. Alla på skolan har lyckats klara varje år, förutom jag. Det är svårt att förstå varför jag kastade bort min chans att plugga till en konstnär.
– Nå? Jag är här nu.
– Daichi, tro inte att jag kommer förlåta dig. Man lämnar inte sin familj sådär.
Att gå i samma klass som lillsyrran är verkligen pinsamt. Det är inte som att jag har rymt och kommit tillbaka. Heh, vilken idiot jag är. En idiot som inte vad han ska göra med sitt liv. En idiot som inte kan finna frid. En riktig idiot. Jag stirrade på tavlan vid utgången. ”Vinnaren av konsttävlingen i konstklubben?” tänkte jag. ”Inte dåligt, en riktig skönhet”. Tavlan kändes fylla mitt sinne med tragedi, men också längtan. Mitt namn skulle lätt stå här med min magiska tavla. Men jag missade min chans.
– Ska du tävla i år Daichi?
– Inte i år, Chiyo. Det är redan försent för det.
Om jag bara hade planerat för årets tävling. Behöver jag dock äran för att känna lycka? Nä, vi får se vad jag gör efter all plugg. Framtiden är väldigt suddigt, helt tomt… och jag gillar det. Det är liksom omöjligt att tyda framtiden, det går inte att planera framtiden. Lycka kommer och lycka går, smärtan finns fortfarande kvar. Jag har kommit så långt, det är försent att vända om. Med en sista blick över tavlan, frös jag.
– Det är lugnt Daichi. Du kommer finna honom. Det är jag övertygad på.
Mina tänder bet ihop. Frustrerat stirrade jag på tavlan. ”Den jäveln!” utbrast mina tankar. Där, vid hörnet av tavlan, låg ett kors. Av ren guld sken den. Ilsket gick jag iväg mot utgången. Det är jävligt skönt att vara tillbaka! Javisst, skulle aldrig önskat mig något annat sätt bli välkomnad. Imorgon är det dags för kvarsittning. Alla mina gamla klasskamrater går ut i år. Oplanerad skolgång. Inget av detta var menat att hända. Ett liv utan en plan.
Utan en plan
– Det är inte första gången sätter dig på kvarsittning, unge Daichi.
– Jamen, det är inte första gången jag inte vet vad jag håller på med.
– Skitsnack, Daichi.
Rektorn kastade tillslut ut mig ur kontoret. Lika bra att slänga in mig med bråkstakarna, igen. Hopplöst suckade utanför kontoret. ”Vad gör jag ens här?” tänkte jag. ”Varför ens börja plugga igen?”. Det är iallafall försent att ändra det som är förgånget. För ett ögonblick trodde jag verkligen att leva i undervärlden skulle föra ett slut på mitt plågande liv. Men inget gick enligt min plan. Nja, jag kan egentligen inte kalla det för en plan. Det finns ju ingen plan för mitt liv.
Den där Chiyo. Vilken tös. Vem skulle tro att elevrådsordförande brydde sig om en skurk som mig? Med lugna steg gick jag i korridoren. Den ledde mig till trapporna ner till första våningen. Det kommer vara en utmaning att lyckas ta studenten. Jag hoppade av andra ring, vilken skam. Alla på skolan har lyckats klara varje år, förutom jag. Det är svårt att förstå varför jag kastade bort min chans att plugga till en konstnär.
– Nå? Jag är här nu.
– Daichi, tro inte att jag kommer förlåta dig. Man lämnar inte sin familj sådär.
Att gå i samma klass som lillsyrran är verkligen pinsamt. Det är inte som att jag har rymt och kommit tillbaka. Heh, vilken idiot jag är. En idiot som inte vad han ska göra med sitt liv. En idiot som inte kan finna frid. En riktig idiot. Jag stirrade på tavlan vid utgången. ”Vinnaren av konsttävlingen i konstklubben?” tänkte jag. ”Inte dåligt, en riktig skönhet”. Tavlan kändes fylla mitt sinne med tragedi, men också längtan. Mitt namn skulle lätt stå här med min magiska tavla. Men jag missade min chans.
– Ska du tävla i år Daichi?
– Inte i år, Chiyo. Det är redan försent för det.
Om jag bara hade planerat för årets tävling. Behöver jag dock äran för att känna lycka? Nä, vi får se vad jag gör efter all plugg. Framtiden är väldigt suddigt, helt tomt… och jag gillar det. Det är liksom omöjligt att tyda framtiden, det går inte att planera framtiden. Lycka kommer och lycka går, smärtan finns fortfarande kvar. Jag har kommit så långt, det är försent att vända om. Med en sista blick över tavlan, frös jag.
– Det är lugnt Daichi. Du kommer finna honom. Det är jag övertygad på.
Mina tänder bet ihop. Frustrerat stirrade jag på tavlan. ”Den jäveln!” utbrast mina tankar. Där, vid hörnet av tavlan, låg ett kors. Av ren guld sken den. Ilsket gick jag iväg mot utgången. Det är jävligt skönt att vara tillbaka! Javisst, skulle aldrig önskat mig något annat sätt bli välkomnad. Imorgon är det dags för kvarsittning. Alla mina gamla klasskamrater går ut i år. Oplanerad skolgång. Inget av detta var menat att hända. Ett liv utan en plan.