Jaha, vad ska jag göra nu då?

Hur ska jag uttrycka mig då? Ja, livet är ett helvete. Nej, det låter för uppenbart. Ja, det är inte första gången tårarna rinner. Ännu en onödig novell. Ingen läser väl detta, eller? Det är så svårt att finna orden. Jag brukar finna orden. De ord som beskriver mina känslor, min sorg, mitt misslyckande försök. Berättelser ger mig alltid glädje. Det är inte liksom så att denna berättelse är speciell, eller bra. Mm, bra? Måste finnas ett bättre ord. Det är inte liksom så att denna berättelse är speciell, eller av något värde.

Andra stycket: mitten delen, radar upp en massa skit nu. Stryk hela meningen. Ah! Vad nu då? Jag får bara huvudverk av alla dessa tankar. Det är väl bara att fortsätta skriva. Fortsätta bekämpa den tvivel jag har. Tack, google translate. Vart var jag nu? Ja, tvivel. Den tvivel över att detta duger som novell. Den har ju ingen struktur. Förutom styckena kanske, oh skit. Nu pratar jag med mig själv igen. Det är liksom inte så att någon elev kommer läsa detta. Eller någon alls.

Det är inte så att kända författare skriver så värst bra. Mesta dels har de turen på deras sida. Ett mästerverk, ett mästerverk… ett mästerverk är något sällsynt. Alla dem där böckerna i biblioteket skriker av medelmåttighet, undra på att man inte hört deras böcker. Böcker som Bootleg och Cloud Hunters av Alex Shearer. De är inga mästerverk. Nej, det skulle dem som inte ha läst dem. De är mästerverk. Läsning är ju minsann skittråkigt, eftersom texten är inget mästerverk.

Men en bok är tidlös. Den boken förändrar liv. Det är med denna bok man förstår att det inte bara finns tur i författarskap. Att man kan bli lika stor, eller till och med större, än de stora författarna. Boken har en and-ledning till att vara störst. Det kanske finns en anledning till varför mitt skrivande inte är känd runt om i världen. Kanske, kanske, tiden är snart inne. Jag kan inte ge upp. Torka de där tårarna för det är inte hela världen att ingen läser detta, att det nog är skitdåligt, att det är utan värde. Så länge jag vet att detta inte är slöseri med tid så vet jag redan att jag har uppnått mitt mål. Mitt mål att berätta min berättelse. För största berättelse börjar glömmas bort. Den blir inte läst längre. Den försvinner ur människors bokhyllor. Färre kommer läsa den, tills ingen läser den. Istället fortsätter generationer läsa en billig kopia, om en annan värld än denna. Om trollkonster, medelmåttigheten fortsätter bli populärt. Eliten fortsätter hylla dem istället för den bäst säljande boken genom tiderna. Och jag kommer fortsätta skriva noveller som ingen kommer läsa.

Jag skriver väl för att inte… (Tar bort all text)

Jaha, vad ska jag göra nu då?

novell av Simon Granström

Jaha, vad ska jag göra nu då?

Hur ska jag uttrycka mig då? Ja, livet är ett helvete. Nej, det låter för uppenbart. Ja, det är inte första gången tårarna rinner. Ännu en onödig novell. Ingen läser väl detta, eller? Det är så svårt att finna orden. Jag brukar finna orden. De ord som beskriver mina känslor, min sorg, mitt misslyckande försök. Berättelser ger mig alltid glädje. Det är inte liksom så att denna berättelse är speciell, eller bra. Mm, bra? Måste finnas ett bättre ord. Det är inte liksom så att denna berättelse är speciell, eller av något värde.

Andra stycket: mitten delen, radar upp en massa skit nu. Stryk hela meningen. Ah! Vad nu då? Jag får bara huvudverk av alla dessa tankar. Det är väl bara att fortsätta skriva. Fortsätta bekämpa den tvivel jag har. Tack, google translate. Vart var jag nu? Ja, tvivel. Den tvivel över att detta duger som novell. Den har ju ingen struktur. Förutom styckena kanske, oh skit. Nu pratar jag med mig själv igen. Det är liksom inte så att någon elev kommer läsa detta. Eller någon alls.

Det är inte så att kända författare skriver så värst bra. Mesta dels har de turen på deras sida. Ett mästerverk, ett mästerverk… ett mästerverk är något sällsynt. Alla dem där böckerna i biblioteket skriker av medelmåttighet, undra på att man inte hört deras böcker. Böcker som Bootleg och Cloud Hunters av Alex Shearer. De är inga mästerverk. Nej, det skulle dem som inte ha läst dem. De är mästerverk. Läsning är ju minsann skittråkigt, eftersom texten är inget mästerverk.

Men en bok är tidlös. Den boken förändrar liv. Det är med denna bok man förstår att det inte bara finns tur i författarskap. Att man kan bli lika stor, eller till och med större, än de stora författarna. Boken har en and-ledning till att vara störst. Det kanske finns en anledning till varför mitt skrivande inte är känd runt om i världen. Kanske, kanske, tiden är snart inne. Jag kan inte ge upp. Torka de där tårarna för det är inte hela världen att ingen läser detta, att det nog är skitdåligt, att det är utan värde. Så länge jag vet att detta inte är slöseri med tid så vet jag redan att jag har uppnått mitt mål. Mitt mål att berätta min berättelse. För största berättelse börjar glömmas bort. Den blir inte läst längre. Den försvinner ur människors bokhyllor. Färre kommer läsa den, tills ingen läser den. Istället fortsätter generationer läsa en billig kopia, om en annan värld än denna. Om trollkonster, medelmåttigheten fortsätter bli populärt. Eliten fortsätter hylla dem istället för den bäst säljande boken genom tiderna. Och jag kommer fortsätta skriva noveller som ingen kommer läsa.

Jag skriver väl för att inte… (Tar bort all text)

Jaha, vad ska jag göra nu då?