Den tid vi hade var något enastående. Vi kommer sakna dig. Allt gick väl åt helvetet i slutändan. Det viktiga är att den du var kommer inte vara glömd. Tegelstenen i min hand kändes som en börda. En bit tegel vilket tillhörde en hög av tegelstenar. Jag stirrade ut över trappgången ner. Pojken vinglade nerför trappan. Gänget bakom mig viskade tyst över pojken. Vissa var besvikna och vissa var sorgsna. Men jag, jag var arg.

Runt bordet satt vi. En ny pojke satt med oss. Här på fritidsgården är alla välkomna. Gossen var en trevlig och fin grabb. Tjejerna hade dock sett honom som en outsider. Passiv aggressiva kommentarer hördes från dem. Ett leende över pojkens mun fick mig att le. Han smög sig ur vårt grepp, och gick någonstans. Senare kom han tillbaka. Genom ren automatik ”välkomnade” vi in honom. En begynnelse till en ny vänskap.

Vi kommer aldrig svika dig. Pojken visste väl det? Enda sedan vi först träffades har han varit lycklig, enligt mig. Nog stod han ut från grupp. En helt annan person. Mycket uppoffrade han nog, och det gjorde vi nog också. Jag svek aldrig honom. Dock, märktes att han inte trivdes. Ibland drog han ur gruppen, ibland var han bara med ett tag. Glad var han alltid. Sviken kan han inte vara.

Sanningen är den att jag inte vet varför vi började argumentera. Pojken hade bestämt att lämna oss för att… För att? Det hela var så absurt. Vi tänkte visa hur mycket pojken betydde för oss. En tavla med minnen hängde i entrén. Hyllningstalen var redo. Stolarna stod som en halvcirkel. I mitten stod en stol, där skulle pojken sitta. Detta ska vara den bästa avskedsfesten någonsin. Han skulle inte bli glömd.

Pojken satt vid kanten av vår grupp. Vi snackade om Kajsas nya pojkvän som var värsta sångaren. Jag kollade över mot pojken. Han satt och suckade mjukt. Då, ställde han sig upp. Min reaktion var att ställa mig också upp. Vi stirrade in i varandras ögon. Det har varit ganska bråkigt på sistone, men jag sökte inte bråk. Sista gången vi träffas innan sommarlovet är sista gången vi ser denna grabben. Han kan inte gå nu?

Jo, det var det han gjorde. Jag ropade efter honom. Han sket i mig och fortsatte gå mot entré dörren. Resten av gruppen hängde med. De ropade också glatt efter honom. Vi var 12 stycken som följde efter honom. Ilsket fortsatte pojken gå tills han kom till tavlan. Han drog, med sin arm, av alla bilder på ett svep. Jag röt mot honom, men han fortsatte mot dörren. Ännu ett vrål kom ur min mun. Pojken stannade tillslut vid entrédörren.

– Va fan Kalle! Röt jag. Vad har vi gjort mot dig? Varför gör du detta mot oss?

Pojken stirrade över oss.

– Jag har fått nog Oscar, sa han. Jag klarar inte av detta längre.

Hastigt vände han sig och öppnade dörren. Vi följde efter honom ut. Jag stirrade ut över trappgången. Där gick han neråt. Bredvid mig låg en hög tegelstenar. Bakom mig stirrade blickar av förundran. De viskade en massa. Min blick gick över tegelstenarna. Varje tegelsten är en del av bygget. Om en tegelsten saknas så kommer ett hål uppstå. Ska någon annan tegelsten fylla den då? Men tegelstenen som var där kan inte ersättas.

Aldrig ska jag komma hit. Det här är sista gången som de ska såra mig. Det här är sista gången som de ska svika mig. Det här är sista gången som… (en hård dunst mot betongen).