Vilket år, det kunde ha varit. Ett år av förstörelse. Men jag blickar framåt för detta är bara början av ett nytt kapitel. Ge inte upp. Ja, jag ska inte ge upp. Det jag behöver är uppfylld i dig. Vart är jag på väg om du inte är där? Jag försöker bara imponera dig. Eftersom jag har utsatt dig som min. Jag försöker så, jag försöker så. Nu har jag ju allt. Det är bara att bygga på detta liv. För du hjälper mig att övervinna dessa tankar, den tvivel jag har i dig.

Allt som har lett upp till detta, är i det förgångna. Ändå lider jag av minnen som hemsöker mig. Minnen av mitt förflutna. De minnen som får mig att gråta. Det jag har gjort är oundvikligt. Tiden tickar, måste fortsätta skriva. Varför låter jag inte så optimistisk längre? För jag gråter, inombords. Borde jag ge upp. För mitt förflutna kan inte ändras. Nej! Jag har vänt mig ryggen till tankarna och bestämt att förbättra mig. Den bästa versionen av mig. För din ära, vad skulle annars driva mig?

Dagarna går. Där jag är vardagens samarit. Där jag är optimistisk. För vid slutet är jag förstod. Äntligen förstod. Äntligen där. Det finns fortfarande tid för mig. Trasig människa, som för en gång skull lyckas göra något rätt. ”Gör aldrig om detta!” Där ilskan inte har övervunnit mig. Jag ser framemot nästa dag. Det kanske inte blir som jag förväntade mig. Jag kanske inte uppnår mina drömmar. Det är mitt öde, tror jag. Ett öde som jag inte har någon aning. Det är inte över. Du är anledningen till att den optimistiska samariten finns här på jorden, och det förblir jag tacksam.