Melodin till låten gick igång. I takt gick han ut, Antonio. Ut på scenen.

”Dagarna går, när jag tänker på dig.” Sjöng Antonio. ”Hjärtat står still, när jag längtar efter dig. Det är dig jag vill ha, kan du inte se mig?”

Antonio stannade framför den unge Sophia. Hon försökte behärska sig eftersom hon inte var beredd. Beredd att dessa känslor skulle bubbla upp såhär. Det var då hon vände sig bort från Antonio. Hennes blick fann sig över publiken.

”Antonio!” Sjöng hon. ”Antonio, jag ser, jag ser dig. Dagarna går, när jag saknar dig. Hjärtat slår i längtan att få träffa dig, få se dig igen.”

Sophia vände blicken mot Antonio. Deras röst fördes samman. Två fina röster som ger publiken rysningar. Det fanns äkta känslor i en av rösterna. Den rösten sjöng av passion. Den rösten gjorde mer än ett framförande, en bekännelse.

”Kom med mig!” Sjöng dem tillsammans. ”Jag behöver dig! I dig ser jag bara mitt begär! Kom med mig! Älskling…”

Med rask takt gick Linnea till sminkbordet. Hon kraschlandade i stolen och flämtade. ”Vad var det där?” tänkte hon för sig. I spegeln såg hon honom. Mannen som hon inte kunde vända bort blicken från. Karl von Steinmark stod där borta. Han gjorde sig redo för nästa framförande. Linnea insåg när han gick ut på scenen att hon måste förberedda sig också för nästa låt. Musiken fortsatte den där kvällen.

Efter showen gick Linnea och Karl hemåt. Passionen värmer upp en av dem i denna kyliga kväll. Linnea fann sig själv vara riktig nervös. Hon försökte hålla en normal konversation med Karl, men hennes hjärta ville bara bryta sig ut. De orden som gjorde henne förälskad i honom ekade i tankarna. ”Dagarna går, när jag tänker på dig…” Det var som att en gnista tände upp henne under framförandet. Den händelsen spelades upp om och om igen när de gick tillsammans.

Snart var dem framme vid Linneas lägenhet.

”Du får helt enkelt vila upp dig” Sa Karl. ”Imorgon är det bara göra samma framföranden.”

De stannade vid porten. ”Kom med mig” tänkte Linnea. ”Jag behöver dig.” Hon undrade om han skulle vilja följa med upp och kanske ta en kaffe. Men hon visste att Karl von Steinmark var en upptagen man. Han hade också rätt, hon borde nog vila upp sig. Hela den här kvällen har tagit på krafterna.

”Ja” Sa Linnea. ”Vi ses imorgon.”

”Yes” Sa Karl. ”Ses.”

I sängen låg Linnea och grubblade. En outhärdlig längtan stoppade henne från att somna. Hon mumlade för sig själv sången. Nynnande följde hon sångens melodi. ”Nananaaa, nananaaA, naanaanaA.” Linnea märkte hur hon svettades och bestämde sig för att ta en dusch. Med bestämda steg gick hon till duschen. Hon tog av linnet och satte igång vattnet. Den natten sjöng en av dem sången.

Sophia var i Antonios famn. De sjöng sina delar av balladen.

”Det är du och jag” sjöng Antonio. ”Vid tidens slut”

”Du och jag!” sjöng Sophia.

”Vid tidens slut” sjöng de tillsammans.

Antonios läppar närmade sig Sophias. Men Sophia bara stirrade på honom. Hon zonade ut och hennes läppar mötte inte upp hans. Deras blickar möttes och hon glömde helt bort vad hon skulle göra. Hans ögon höll henne som i en trans. Tillslut bet Antonio sin underläpp av ilska. Ögonen blundade och han tog ett djupt andetag. Det var då Sophia kom tillbaka till verkligheten.

”Vi tar en fem minuters paus” Sa en person.

Genrepet. Tur att det bara var ett genrep och inte kvällens show. Karl von Steinmark släppte taget om Linnea. Hon stod där generad. ”Varför kysste jag honom inte?” tänkte hon. ”Det är denna scen jag har längtat efter hela natten.” Känslorna gjorde henne stum i kyss scenen men nu skakade hela hennes kropp av förnedring. Karl gick fram och tillbaka. Han såg mer irriterad än generad. För Karl var detta riktigt oprofessionellt.

Von Steinmark gick fram till Linnea så deras ansikten var bara några centimeter ifrån varandra.

”Va fan var det där Linnea?!” Viskade han. ”Tror du att jag vill kyssa dig?”

Det blev tyst. Till slut skakade den skrämda Linnea på huvudet.

”Håll dig till manuset för helvete” Viskade Karl innan han sedan gick iväg.

Den kvällen följdes manuset. Antonio bröt sig fri och flydde ihop med Sophia till ett land där deras kärlek kunde blomstra. Kärlek bryter barriärer mellan människor och musik är ett sätt att uttrycka den här kärleken. Känslor och passion i sin naturliga livsmiljö.

”Hänger du med Linnea?” Frågade Karl.

”Va?” Svarade hon. ”Eh ja, visst.”

Karl suckade besviket. ”Hur virrig är inte den här flickan?” tänkte han. Förvirrat följde Linnea med Karl ut. Som kollegor gick de tillsammans till ett kafé i närheten. De satte sig ner mittemot varandra. Linnea la jackan bredvid sig och höll sin blick mot Karl. Han beställde en kaffe-latte och en biskvi. ”Jag sitter med Karl von Steinmark” tänkte Linnea. ”Drömmer jag? Han och jag, tillsammans.” Hans blick mötte tillslut hennes. Ögonen var fundersamma och lite små besvikna.

”Linnea” Sa Karl.

”Mm?” Sa Linnea.

”Älskar du mig?” Sa han mjukt.

Linnea vaknade upp ur sin trans. Hon började flämta och det började bli varmt för henne. Ansiktet sken av glädje. ”Hur visste han?” tänkte hon. ”Såklart, han hade samma känslor. Det var inte bara jag som kände passionen från framföranden. Musiken har öppnat upp möjligheten att två själar kan bli en.” Tårar av glädje rann.

”Ja!” Utbrast Linnea. ”Så väldans mycket.”

Stackars Linnea. Karl var orolig att detta skulle ske, men han kunde inte undgå att ställa denna fråga. Tösen kan inte urskilja verkligt från fantasi. Hon är ju ung och naive. Kärlek tros vara en känsla, en känsla som inte kan kontrolleras. ”Patetiskt” tänkte han. ”Ta kontroll över dina känslor, behärska dig unge dam.” Han skakade lite lätt på huvudet och suckade. Linneas glädje ändrades till förvirring.

”Nej” Sa Karl. ”Du är förälskad i Antonio, Linnea. Men han har redan Sophia, en fiktiv karaktär.”

”Nej!” Utbrast Linnea ilsket. ”Jag sjöng för dig, känslorna talade för dig och du märkte inte det?! Kände du inte hur musiken var vår? Att det finns en överväldigad attraktion mellan oss!”

Karl såg förskräckt på Linnea.

”Det var inte äkta kärlek” Sa han. ”Det var känslor som karaktärerna skulle känna. Jag sjöng för att underhålla publiken, få dem att tro att det var på riktigt. Riktig kär-”

”Riktig kärlek är vad detta är!” Avbröt Linnea. ”Jag har aldrig haft sådana här känslor när jag har sjungit. Sophia fann Antonio. Jag fann dig. Ser du inte det?”

Aldrig har Karl träffat en så envis person. Det förbryllade honom att hon inte ser att musiken kan leka med ens känslor. Det känns verkligt, men det är inte det. Vi är skådespelare, vårt jobb är att få allt att se verkligt ut. Få publiken att tro att det är sann kärlek som uttryckts genom musiken.

Von Steinmark såg servitören komma med beställningen. Han tog en klunk ur kaffe-latten och bet av en bit av biskvin. Linnea torkade bort tårarna och tystnaden kvarlevde. De satt där tysta och fikade. ”Varför säger han inget?” tänkte Linnea. ”Det går inte banka vett i denna tösen.” tänkte Karl irriterat. Tankarna var de enda orden som talade under kvällsfikan. Tillslut sa Karl adjö och lämnade kafét. I natt grät Linnea till sömns medan Karl sov som en stock.

Dagen därefter gick Karl glatt till teatern. Von Steinmark är inte en gentleman som grubblade över dåtida händelser. Gå vidare var hans motto. Det var därför han har varit så framgångsrik i teaterbranschen. Varje uppträdande var ett nytt tillfälle att visa hans talang. Unga skådespelare, som Linnea, förstår inte vad som krävs att lyckas här i livet. Åtminstone Karl tyckte detta, även fast han bara var runt 23 år gammal. Anledningen varför han kan kallas för en veteran är att han har slitit sen sju års ålder att nå samma skicklighet som en riktig gammal skådespelare. En sådan erfaren skådespelare bör veta ett eller annat om musikens magi.

Pianots ackord gick igång. Det var då Karl steg in i den tomma lokalen och hörde musiken.

”Dagarna går” Sjöng Linnea mjukt. ”När jag tänker på dig. Hjärtat står still, när jag längtar efter dig. Det är dig jag vill ha, kan du inte se mig?”

Fingrarna gick som klockverk över tangenterna.

”Karl!” Sjöng Linnea med en kraftfull röst. ”Karl, ser du, ser du mig? Dagarna går, när jag saknar dig. Hjärtat slår i längtan att få träffa dig, få se dig igen.”

Ackorden växlade upp i tempo.

”Kom med mig!” Sjöng Linnea med ren tonsäkerhet. ”Jag behöver dig! I dig ser jag bara mitt begär! Kom med mig! Kom med mig! Jag behöver dig! I dig ser jag bara mitt begär! Kom med mig! Kom, kom med… mig.”

Karl stod där stum, häpnad. ”Vad är det här för känsla?” tänkte han för sig själv. Varje ord var som kraftfulla slag. De väckte något i honom, en realisation. ”Jag förstår nu” tänkte han. ”Jag ser dig, hur blind jag var.” Med tunga steg gick han upp på scenen. Linnea hörde fotstegen och vände sig om. Deras ögon möttes som själsfränder. Denna gång var det inte bara en av dem som hade äkta känslor. Med snabba steg gick Karl mot Linnea. Linnea ställde sig hastigt upp och gick också med snabba steg. De möttes i mitten där de omfamnade varandra.

Sophia var i Antonios famn. De har äntligen nått deras destination, resans slut. Ljuv musik spelade medan publiken stod upp och applåderade. Deras blick möttes den kvällen som månen och solen. En kall sten och ett brinnande klot, men båda lyser. Dag och natt, de är fortfarande där uppe i skyn. ”Det är du och jag” tänkte Linnea och Karl. ”Ingen annan vill jag ha.”