Håll mig

Jag är inte död än. Satan vad ont det gör. Det finns inget kvar för mig. Därför skriver jag detta. Slutet kommer snart ta mitt sista andetag. Allt är så jävla kallt. Mitt hjärta, min själ, min dröm. Medicinen sköljer inte bort min smärta. Aj… ge inte upp. Om jag visste att det skulle sluta såhär så skulle jag ha utfört min dröm. Första steget framåt är väl att inse att du håller mig vid liv.

Sista konserten för turnén, iallafall det skulle ha varit det om jag hade utfört min dröm. Men jag sitter på kontoret och planerar min dotters födelsedag. Det enda jag hade kvar var en demo som jag lade ut på iTunes. Jag kommer inte uppnå något här i livet. Varför gav du mig detta liv?! Min ambition räcker inte tillräckligt. Jag kommer aldrig att bli den artist som jag alltid velat vara.

Rast igen, runt hörnet satte jag med en latte. Utanför såg jag gatuartisterna som tog dricks från människor som gick förbi. Livet är minsann inte rättvist. Deras drömmar komma nog aldrig att uppfyllas, lik mig och resten av befolkningen. Förseglar vi våra framtider med säkerhet och inkomst? Gentemot resten av världens befolkningen är olyckligt lottad. Inget går min väg.

”Tack för latten” var mina sista ord innan allt blev mörkt.

I akuten låg jag, medvetslös. Doktorerna gjorde allt de kunde för att rädda mig, men jag visste att nu skulle jag dö. Efter operationen skulle nyheterna föras fram till barnen och frugan. ”Han klarade inte sig” skulle doktorn allvarligt. De skulle gråta, hela dagen. Istället ligger jag och gråter. Hur kunde detta hända mig?! Du höll mig vid liv ändå. Vad gjorde jag för fel? Hur förtjänar jag att leva? Min dröm kom med brevet.

Pengarna kom in efter att min demo blev en hit. Covers marknadsförde låten och hela byn visste vem jag nu var. Dock, låg jag helt förstörd. Jag grät över att jag inte insåg att jag hade allt. Du håller mig kvar i denna värld. Håll mig. Stanna här vid min sida. Doktorn vet att jag kommer alltid kunna prata igen. Varje försök att tala ut så kom bara ett vakuum av ord. Smärtan lade sig aldrig. Ångrar jag mina livsval? Offra min dröm för en familj? Jag vet inte, jag kan inte finna min ord. Dröm stort ungar, nej. Livet är en gåva och håll det kärt, nej. Det är inte över, nej, det är fan över.

Aj… ge inte upp. Håll mig. Genom min smärta.

Drömmen är inte död än. Satan vad ont det gör. Jag ska klara detta. Du måste låta mig klara detta. Hela mig. Håll mig, jag vet att du inte kommer släppa taget av mig. Min hand höll hårt fast luften. Hans hand känner jag, jag behöver dig. Ord. Kom ur min mun! Ord! Ut! Inget. Nej, igen. Ord! Snälla. Kom ut ur min mun och så att jag kan berika andras liv. Här är min chans.

Doktorn sprang in och stoppade mig. Hon tvingade mig att lägga mig ner igen och vila ut. Det är väl bara att lyssna på doktorn. Det är omöjligt. Jag kommer aldrig att kunna sjunga igen. Sjunga ut över hav och jord. Över himmelens skönhet. Ut över denna mörka värld. Jag kanske för min musik in i någons liv. Be. Eller så är det inte värt att be. Mirakel kommer inte över avskum.

Sliten satte jag mig upp och kollade ut över parkeringen. Här i mitt sjukrum känner jag mig utan kontroll. Fordon åker in och ut ur parkering. Min vän älskade bilar. Jag saknar honom, men det kommer jag aldrig kunna säga. Dottern fyller år idag. Hon borde få höra sin far säga ”grattis min kära Johanna”, men hon kommer aldrig mer höra de orden. Min fru, min älskade Josefin, jag älskar dig så mycket. Du är mitt allt. Jag älskar dig, hör du mig älskling?

Ingen hör mig.

Du hör mig. Det har du alltid gjort. Hör du detta? Jag är fri tack vare dig. Hjälp mig. Snälla? Du hör väl min bön till dig? Med smärta i halsen försökte jag prata. Jag pressade lungorna liksom min kropps spänning. Släpp mig fri! Du håller mig… tillbaka. Det går inte. Rösten vill inte ut. Allt slit var bara slöseri. Tårar rann över mina kinder. Kan du inte rädda mig? Jag vill inte säga farväl till min egna röst.

”Håll mig” svagt kom ut.

”Håll mig!” viskade jag glädjefyllt.

”Håll mig, kvar hos dig… och endast dig”

Mina ögon blundade djupt. Ja, håll mig.

novell av Simon Granström

Håll mig

Jag är inte död än. Satan vad ont det gör. Det finns inget kvar för mig. Därför skriver jag detta. Slutet kommer snart ta mitt sista andetag. Allt är så jävla kallt. Mitt hjärta, min själ, min dröm. Medicinen sköljer inte bort min smärta. Aj… ge inte upp. Om jag visste att det skulle sluta såhär så skulle jag ha utfört min dröm. Första steget framåt är väl att inse att du håller mig vid liv.

Sista konserten för turnén, iallafall det skulle ha varit det om jag hade utfört min dröm. Men jag sitter på kontoret och planerar min dotters födelsedag. Det enda jag hade kvar var en demo som jag lade ut på iTunes. Jag kommer inte uppnå något här i livet. Varför gav du mig detta liv?! Min ambition räcker inte tillräckligt. Jag kommer aldrig att bli den artist som jag alltid velat vara.

Rast igen, runt hörnet satte jag med en latte. Utanför såg jag gatuartisterna som tog dricks från människor som gick förbi. Livet är minsann inte rättvist. Deras drömmar komma nog aldrig att uppfyllas, lik mig och resten av befolkningen. Förseglar vi våra framtider med säkerhet och inkomst? Gentemot resten av världens befolkningen är olyckligt lottad. Inget går min väg.

”Tack för latten” var mina sista ord innan allt blev mörkt.

I akuten låg jag, medvetslös. Doktorerna gjorde allt de kunde för att rädda mig, men jag visste att nu skulle jag dö. Efter operationen skulle nyheterna föras fram till barnen och frugan. ”Han klarade inte sig” skulle doktorn allvarligt. De skulle gråta, hela dagen. Istället ligger jag och gråter. Hur kunde detta hända mig?! Du höll mig vid liv ändå. Vad gjorde jag för fel? Hur förtjänar jag att leva? Min dröm kom med brevet.

Pengarna kom in efter att min demo blev en hit. Covers marknadsförde låten och hela byn visste vem jag nu var. Dock, låg jag helt förstörd. Jag grät över att jag inte insåg att jag hade allt. Du håller mig kvar i denna värld. Håll mig. Stanna här vid min sida. Doktorn vet att jag kommer alltid kunna prata igen. Varje försök att tala ut så kom bara ett vakuum av ord. Smärtan lade sig aldrig. Ångrar jag mina livsval? Offra min dröm för en familj? Jag vet inte, jag kan inte finna min ord. Dröm stort ungar, nej. Livet är en gåva och håll det kärt, nej. Det är inte över, nej, det är fan över.

Aj… ge inte upp. Håll mig. Genom min smärta.

Drömmen är inte död än. Satan vad ont det gör. Jag ska klara detta. Du måste låta mig klara detta. Hela mig. Håll mig, jag vet att du inte kommer släppa taget av mig. Min hand höll hårt fast luften. Hans hand känner jag, jag behöver dig. Ord. Kom ur min mun! Ord! Ut! Inget. Nej, igen. Ord! Snälla. Kom ut ur min mun och så att jag kan berika andras liv. Här är min chans.

Doktorn sprang in och stoppade mig. Hon tvingade mig att lägga mig ner igen och vila ut. Det är väl bara att lyssna på doktorn. Det är omöjligt. Jag kommer aldrig att kunna sjunga igen. Sjunga ut över hav och jord. Över himmelens skönhet. Ut över denna mörka värld. Jag kanske för min musik in i någons liv. Be. Eller så är det inte värt att be. Mirakel kommer inte över avskum.

Sliten satte jag mig upp och kollade ut över parkeringen. Här i mitt sjukrum känner jag mig utan kontroll. Fordon åker in och ut ur parkering. Min vän älskade bilar. Jag saknar honom, men det kommer jag aldrig kunna säga. Dottern fyller år idag. Hon borde få höra sin far säga ”grattis min kära Johanna”, men hon kommer aldrig mer höra de orden. Min fru, min älskade Josefin, jag älskar dig så mycket. Du är mitt allt. Jag älskar dig, hör du mig älskling?

Ingen hör mig.

Du hör mig. Det har du alltid gjort. Hör du detta? Jag är fri tack vare dig. Hjälp mig. Snälla? Du hör väl min bön till dig? Med smärta i halsen försökte jag prata. Jag pressade lungorna liksom min kropps spänning. Släpp mig fri! Du håller mig… tillbaka. Det går inte. Rösten vill inte ut. Allt slit var bara slöseri. Tårar rann över mina kinder. Kan du inte rädda mig? Jag vill inte säga farväl till min egna röst.

”Håll mig” svagt kom ut.

”Håll mig!” viskade jag glädjefyllt.

”Håll mig, kvar hos dig… och endast dig”

Mina ögon blundade djupt. Ja, håll mig.