Stadsljus
Förblindad av min egen skuld stirrade jag ilsket ner i marken. Huruvida det var mitt fel vet jag sannerligen att det var minsann mitt fel. Gatan var helt tom, bara maskiner åkte förbi. Mörkt, omringades jag av alla möjliga stadsljus. Jag satt här på busstationen med en kall blick. Inget märkvärdigt. Till ytan var jag fortfarande hel. En glans över min hud utstrålades som ett levande lik. Inombords var jag fortfarande död.
– Ta men fan! röt Robban. Stanna bilen!
– Jag kan inte göra det! röt jag. Det här måste vi göra.
– Helvete heller! röt Robban. Du har ett val…
Jag hade ett val. Mina ord var lag. I den sekunden var orden inte lag längre. Långsamt borrade jag mitt ansikte i mina händer. En besvikelse, som du inte ville ha att göra. Något gjorde jag, för varför svor du då? Nu vill jag bara hem. Bussen måste vara min flykt till intet nytt. Det som redan har hänt kan inte slita loss djävulens grep. Ljuset från gatlyktorna bländar mig. Från ovan sken det över mig. Då, började en gatlyktan blinka.
– Släpp det, sa Robban.
– Hur kan jag göra det? sa jag förtvivlad.
– Enkelt, sa Robban. Stanna bilen.
– Nej! röt jag. Du är min. Jag tänker inte förlora dig.
Sträck ut din hand. Ömt, håll om den. Snälla. Min hand sträckte ut mot det blinkande ljuset. Förlora allt på ett ögonblick. Ljus, mörker, ljus, mörker, ljus… på ett ögonblick blev det mörkt och sen ljust. Liv, död, liv, död, livet som finns kvar. Alla andra gatlyktor lyste starkt medan detta blinkande ljuset stod ensam. Långsamt stirrade jag min blick framåt. Jag skrek ut så högt jag kunde.
– Anna! röt Robban.
– Ah! skrek jag.
– Ann…
Tyst. Allt bara blev tyst. Oväsendet tog slut. Helt ensam slocknade stadsljuset. Enstaka stadsljus, och det var mitt fel. Mörker föll över mig, inget stadsljus som sken över mig. I mörkret såg jag stjärnor och jag gick in det mörker. Fort åkte jag iväg in i stadsljusen. Bakom mig ligger allt jag förlorat, ett stadsljus bland flera stadsljus. ”Är du redo att ta min hand?” sa en röst i mitt huvud. ”Du är helt ensam i ett hav av stadsljus”. Nej, jag är inte redo. Jag har redan förlorat allt. Jag kan aldrig lämna detta hav av stadsljus.
Stadsljus
Förblindad av min egen skuld stirrade jag ilsket ner i marken. Huruvida det var mitt fel vet jag sannerligen att det var minsann mitt fel. Gatan var helt tom, bara maskiner åkte förbi. Mörkt, omringades jag av alla möjliga stadsljus. Jag satt här på busstationen med en kall blick. Inget märkvärdigt. Till ytan var jag fortfarande hel. En glans över min hud utstrålades som ett levande lik. Inombords var jag fortfarande död.
– Ta men fan! röt Robban. Stanna bilen!
– Jag kan inte göra det! röt jag. Det här måste vi göra.
– Helvete heller! röt Robban. Du har ett val…
Jag hade ett val. Mina ord var lag. I den sekunden var orden inte lag längre. Långsamt borrade jag mitt ansikte i mina händer. En besvikelse, som du inte ville ha att göra. Något gjorde jag, för varför svor du då? Nu vill jag bara hem. Bussen måste vara min flykt till intet nytt. Det som redan har hänt kan inte slita loss djävulens grep. Ljuset från gatlyktorna bländar mig. Från ovan sken det över mig. Då, började en gatlyktan blinka.
– Släpp det, sa Robban.
– Hur kan jag göra det? sa jag förtvivlad.
– Enkelt, sa Robban. Stanna bilen.
– Nej! röt jag. Du är min. Jag tänker inte förlora dig.
Sträck ut din hand. Ömt, håll om den. Snälla. Min hand sträckte ut mot det blinkande ljuset. Förlora allt på ett ögonblick. Ljus, mörker, ljus, mörker, ljus… på ett ögonblick blev det mörkt och sen ljust. Liv, död, liv, död, livet som finns kvar. Alla andra gatlyktor lyste starkt medan detta blinkande ljuset stod ensam. Långsamt stirrade jag min blick framåt. Jag skrek ut så högt jag kunde.
– Anna! röt Robban.
– Ah! skrek jag.
– Ann…
Tyst. Allt bara blev tyst. Oväsendet tog slut. Helt ensam slocknade stadsljuset. Enstaka stadsljus, och det var mitt fel. Mörker föll över mig, inget stadsljus som sken över mig. I mörkret såg jag stjärnor och jag gick in det mörker. Fort åkte jag iväg in i stadsljusen. Bakom mig ligger allt jag förlorat, ett stadsljus bland flera stadsljus. ”Är du redo att ta min hand?” sa en röst i mitt huvud. ”Du är helt ensam i ett hav av stadsljus”. Nej, jag är inte redo. Jag har redan förlorat allt. Jag kan aldrig lämna detta hav av stadsljus.