Nån gång
Inom mig visste jag hur illa det var. Du skulle inte lämna denna värld, broder. Det fanns hopp för dig, men räckte det inte? I ditt brev förföljer en skam, en ilska och en rädsla. Nån gång kommer vi träffas igen. Kommer vi glädjas tillsammans? I det bitterljuva slutet? Då dagarna bara går förbi utan börden? Jag vet faktiskt inte. Breven tar sina tag över mig. ”Värsta optimisten, syrran” skulle du säga. I ett kaxigt leende av dig så ser jag inget hopp. Nån gång blir allt bra igen.
’Du syrran-’ Börjar det oformella brevet. ’-Jag har inte hört från dig på länge och det är inte bara ditt fel, men också mitt fel-’ ”Det kan man väl säga” tänkte jag. ’-Det är lite konstigt att skriva och skicka ett brev istället för att ringa dig-’ Nej det är inte konstigt alls. Att blocka ditt nummer, och blocka dig på alla sociala medias, är inte ett klart tecken på att detta är ditt sista alternativ att få kontakt med mig. ’-Men jag tror vi måste ta ett snack. Seriöst syrran?! Du kan inte undvika mig såhär. Vi är syskon och vi borde hålla ihop-’ Lätt för dig att säga brorsan. Knarka och annat skit vill jag ha i mitt liv igen. Tack att du fick mig att avsky dig ännu mer. ’-Nån gång måste du förstå att jag älskar dig.’ Nån gång måste du förstå att jag inte älskar dig.
’Kom igen syrran-’ Började det irriterade brevet. ’-Det har gått, vadå, 15 år sedan vi sist träffades på torget-’ Och som för 15 år sedan lyssnar du fortfarande inte på mina åsikter, allsmäktige storebror. ’-Kan vi inte dra ett sträck över detta? Det du begär av mig är omöjligt, det förstår du väl-’ Nej, det gör jag inte. Sluta upp med skiten och bli en redig storebroder som inte bara jag kan älska men alla andra som verkligen skulle bry sig om dig. ’-Det finns hopp att rädda vår relation om du ändrar på dig. Har du inte tänkt på att det kanske är du som måste ändra dig?-’ Jo, det har jag tänkt under alla dina ensidiga diskussionerna som vi har haft. Och vet du vad, min slutsats är att jag borde ändra mig, som jag har gjort när jag slutade med allt det skit du fortfarande håller på med, och jag ändrade mig genom att inte låta dig komma in i mitt liv längre för det har bara lett till misär och lidande. ’-Nån gång kommer du låta mig komma in i ditt liv.’ Nån gång kommer ditt liv bli tagen.
———————————————–> x_x x_x x_x x_x x_ ——————————————–> _x ———————————————————->_<
Vilken smäll det var den dagen. De ringde mig, under mitt skift. Storebrorsan låg i sängen på sjukhuset, resten dog. Modern, fadern, nån väninna. Tungt andades jag. Den glöd låg i mitt bröst. Det är bara att bita ihop. De sa att dem behöver att jag skulle komma in. Den enda anhöriga. Som förväntat svek väl alla han så kallade ”vänner”. Bara jag kvar. Kanske det är nu han förändras, det är kanske nu han inser att detta är inte hur hans liv ska vara. Det kan bara behövas ske en traumatisk upplevelse för att något ska kunna förändras. Jag vet detta för jag har gått igenom den muren av traumatisk förstörelse för att ändra mig. Därför sa jag att jag kan inte komma. Sedan la jag på. Nån gång önskar jag att det kunde gå min väg.
’Syster-’ Började brevet med en hemsk handstil. ’-Vart är du? Jag saknar dig. Det är ensamt här. Du borde vara här!-’ Tyst bet jag tungan. ’-Jag vill inte dö. Det vill-’ Brevet bröts och nästa mening hoppade några rader ner. ’-Min hand. Det-’ Igen bröts meningen abrupt. En bild av ett hjärta var ritad. ’-Du är den sämsta syrran som en bror kan ha-’ Det var skriven rad efter rad. Meningslöst, detta brev är lik så vält dött. Jag vred pappret och såg fler meningar på andra sidan. ’-Värdelöst, kan jag bara få dö-’ Varje ord fick mig att känna lite skam över den så kallade ”viljestarka” storebrorsan. ’-Nån dag kommer allt ta slut, förlåt syrran att jag har gjort dig besviken-’ Nån dag kommer det bara finnas kärlek i världen. Du kan inte dö.
Nån gång blir allt bra igen. Den livlösa kroppen av honom låg avslappnad. Jag bara stirrade på hans döda kropp. ”Värsta optimisten, syrran” skulle du säga. Inga ord kom ur din mun. I ett kaxigt leende av dig så ser jag inget hopp. Ingen min från de torra läpparna fanns där. Nån dag blir allt bra igen. Jag behöver bara övervinna smärtan. Inom mig visste jag hur illa det var. Tårarna rann över mig. Min ilska rådde och jag höll min hand i knytnävsläge.
’Håll kvar i minnena-’ Började sista brevet, som låg på nattduksbordet bredvid den livlösa kroppen. ’-Du och jag, syrran-’ Jag satt på kanten av sängen och läste vilt. ’-Aldrig mer ska du behöva ha mig som en börda-’ Mitt huvud skakades åt höger och vänster. ’-Det är du som är kvar-’ Men inte hela jag, den andra halvan saknas. ’-Jag hoppas du är nöjd-’ Nej! Nej-nej-nej! ’-Ses på andra sidan, syrran-’ Lämna inte mig, inte nu. ’-Inga mer brev, ingen mer skam-’ Jag skäms över de sista orden på pappret…
Långsamt vände jag pappret. Fylld med bilder. Tack, storebror. För det du gav mig. En bild föll av. Plötsligt såg jag ett ord. ”Syrran” stod det. Jag tog av bilderna på pappret och fler ord visade sig. Tillslut stirrade jag över en hel stycke. ’Jag inser att du har alltid trott på mig. Även om jag vet att du fortfarande avskyr mig så vet jag att du nån gång älskade mig. Nån gång kommer jag ändra mig som du ville att jag skulle göra. Mm, nu när jag tänker efter, värsta optimisten du är syrran.’
Nån gång
Inom mig visste jag hur illa det var. Du skulle inte lämna denna värld, broder. Det fanns hopp för dig, men räckte det inte? I ditt brev förföljer en skam, en ilska och en rädsla. Nån gång kommer vi träffas igen. Kommer vi glädjas tillsammans? I det bitterljuva slutet? Då dagarna bara går förbi utan börden? Jag vet faktiskt inte. Breven tar sina tag över mig. ”Värsta optimisten, syrran” skulle du säga. I ett kaxigt leende av dig så ser jag inget hopp. Nån gång blir allt bra igen.
’Du syrran-’ Börjar det oformella brevet. ’-Jag har inte hört från dig på länge och det är inte bara ditt fel, men också mitt fel-’ ”Det kan man väl säga” tänkte jag. ’-Det är lite konstigt att skriva och skicka ett brev istället för att ringa dig-’ Nej det är inte konstigt alls. Att blocka ditt nummer, och blocka dig på alla sociala medias, är inte ett klart tecken på att detta är ditt sista alternativ att få kontakt med mig. ’-Men jag tror vi måste ta ett snack. Seriöst syrran?! Du kan inte undvika mig såhär. Vi är syskon och vi borde hålla ihop-’ Lätt för dig att säga brorsan. Knarka och annat skit vill jag ha i mitt liv igen. Tack att du fick mig att avsky dig ännu mer. ’-Nån gång måste du förstå att jag älskar dig.’ Nån gång måste du förstå att jag inte älskar dig.
’Kom igen syrran-’ Började det irriterade brevet. ’-Det har gått, vadå, 15 år sedan vi sist träffades på torget-’ Och som för 15 år sedan lyssnar du fortfarande inte på mina åsikter, allsmäktige storebror. ’-Kan vi inte dra ett sträck över detta? Det du begär av mig är omöjligt, det förstår du väl-’ Nej, det gör jag inte. Sluta upp med skiten och bli en redig storebroder som inte bara jag kan älska men alla andra som verkligen skulle bry sig om dig. ’-Det finns hopp att rädda vår relation om du ändrar på dig. Har du inte tänkt på att det kanske är du som måste ändra dig?-’ Jo, det har jag tänkt under alla dina ensidiga diskussionerna som vi har haft. Och vet du vad, min slutsats är att jag borde ändra mig, som jag har gjort när jag slutade med allt det skit du fortfarande håller på med, och jag ändrade mig genom att inte låta dig komma in i mitt liv längre för det har bara lett till misär och lidande. ’-Nån gång kommer du låta mig komma in i ditt liv.’ Nån gång kommer ditt liv bli tagen.
———————————————–> x_x x_x x_x x_x x_ ——————————————–> _x ———————————————————->_<
Vilken smäll det var den dagen. De ringde mig, under mitt skift. Storebrorsan låg i sängen på sjukhuset, resten dog. Modern, fadern, nån väninna. Tungt andades jag. Den glöd låg i mitt bröst. Det är bara att bita ihop. De sa att dem behöver att jag skulle komma in. Den enda anhöriga. Som förväntat svek väl alla han så kallade ”vänner”. Bara jag kvar. Kanske det är nu han förändras, det är kanske nu han inser att detta är inte hur hans liv ska vara. Det kan bara behövas ske en traumatisk upplevelse för att något ska kunna förändras. Jag vet detta för jag har gått igenom den muren av traumatisk förstörelse för att ändra mig. Därför sa jag att jag kan inte komma. Sedan la jag på. Nån gång önskar jag att det kunde gå min väg.
’Syster-’ Började brevet med en hemsk handstil. ’-Vart är du? Jag saknar dig. Det är ensamt här. Du borde vara här!-’ Tyst bet jag tungan. ’-Jag vill inte dö. Det vill-’ Brevet bröts och nästa mening hoppade några rader ner. ’-Min hand. Det-’ Igen bröts meningen abrupt. En bild av ett hjärta var ritad. ’-Du är den sämsta syrran som en bror kan ha-’ Det var skriven rad efter rad. Meningslöst, detta brev är lik så vält dött. Jag vred pappret och såg fler meningar på andra sidan. ’-Värdelöst, kan jag bara få dö-’ Varje ord fick mig att känna lite skam över den så kallade ”viljestarka” storebrorsan. ’-Nån dag kommer allt ta slut, förlåt syrran att jag har gjort dig besviken-’ Nån dag kommer det bara finnas kärlek i världen. Du kan inte dö.
Nån gång blir allt bra igen. Den livlösa kroppen av honom låg avslappnad. Jag bara stirrade på hans döda kropp. ”Värsta optimisten, syrran” skulle du säga. Inga ord kom ur din mun. I ett kaxigt leende av dig så ser jag inget hopp. Ingen min från de torra läpparna fanns där. Nån dag blir allt bra igen. Jag behöver bara övervinna smärtan. Inom mig visste jag hur illa det var. Tårarna rann över mig. Min ilska rådde och jag höll min hand i knytnävsläge.
’Håll kvar i minnena-’ Började sista brevet, som låg på nattduksbordet bredvid den livlösa kroppen. ’-Du och jag, syrran-’ Jag satt på kanten av sängen och läste vilt. ’-Aldrig mer ska du behöva ha mig som en börda-’ Mitt huvud skakades åt höger och vänster. ’-Det är du som är kvar-’ Men inte hela jag, den andra halvan saknas. ’-Jag hoppas du är nöjd-’ Nej! Nej-nej-nej! ’-Ses på andra sidan, syrran-’ Lämna inte mig, inte nu. ’-Inga mer brev, ingen mer skam-’ Jag skäms över de sista orden på pappret…
Långsamt vände jag pappret. Fylld med bilder. Tack, storebror. För det du gav mig. En bild föll av. Plötsligt såg jag ett ord. ”Syrran” stod det. Jag tog av bilderna på pappret och fler ord visade sig. Till slut stirrade jag över en hel stycke. ’Jag inser att du har alltid trott på mig. Även om jag vet att du fortfarande avskyr mig så vet jag att du nån gång älskade mig. Nån gång kommer jag ändra mig som du ville att jag skulle göra. Mm, nu när jag tänker efter, värsta optimisten du är syrran.’