Förbarmar du dig inte över mig? Över vad jag har gjort? Jag har uppnått enorm rikedom. Jag har upprätthållit ett överlägset liv! Ser du inte det? Du rycker på axlarna, finner allt världsligt. Liksom Karlsson finner du det som ”en världslig sak”. Det är just det mitt liv? En världslig sak!

Fy fan, dra åt helvete! Nåväl, om det nu existerade. Om det du sa nu var sant. I slutändan kommer jag att förlora allt. Tiden är inte på min sida. Ja, har tiden någonsin varit på min sida? Den tar, och tar. Tar slut. Den är inte oändlig som du säger att den är för mig.

Tomheten finns där. Jag känner det. Jag känner hopplöshet och förtvivlan. Hur kan du vara så lugn? Du befinner dig i samma situation. Ändå har du hopp och glädje. Ditt leende gör mig avundsjuk. Det är väl så det är att följa en lögn.

Nej, jag förnekar inte! Du förnekar vad jag säger. Förstår du inte vad som närmar dig?! Använd tiden som du har kvar. Fort! Du vill inte dö, eller? För det känns som att du vill dö. Lämna denna värld, bli aska. Vill du inte existera längre? För det är just det som kommer hända din jävla idiot! Det finns inget efter döden.

Han lämnade mig. Han sa sitt och… gick iväg. Helt utan förvarning, stack han. Jag stirrade mot dörren. ”Kom inte tillbaka” tänkte jag ilsket. ”Kom inte tillbaka. Om du knackar på dörren igen så kommer jag inte öppna den”. Stackaren satt där själv, utan honom.

Ensamt satt jag där, och sedan lämnade jag byggnaden. Hastigt planerade jag veckan. Med oro förstod jag att vilken dag som helst kunde vara den dagen. I min döende kropp behövde jag mer tid. Mer tid att träffa nära och kära. Mer tid att utöka min rikedom. Mer tid att leva.

Han kom aldrig tillbaka. Efter all planering så ledde det till en besvikelse. Min familj och mina vänner ville inte träffa mig. De var upptagna. De hade inte tid med mig. Dessutom ville de nog inte träffa mig efter att jag hade bränt ner alla broar. Jag spenderade mer och mer pengar på ”världsliga” saker. Inget hjälpte. Jag hade så mycket mer som jag ville göra, samtidigt som inget gav något. Min kropp gungade i stolen. Låt mig få leva för evigt.

Dörren knackade. ”Det måste vara han” tänkte jag.

– Sa jag inte att du skulle lämna mig i fred?! röt jag mot dörren.

Inget ord kom från dörren. Bara ett brev. Det gled under dörren. Jag ställde mig upp och gick mot dörren. Långsamt tog jag upp brevet. ”Räkningar” tänkte jag bittert. Posten kom som vanligt. Han kom aldrig tillbaka. Han lät mig vara.

Det blev bara värre och värre. Min döende kropp var knappt vid liv. Ändå höll jag kvar i mitt hus. Kvar i min ensamhet. Jag ska dö på mina villkor. Dö i mitt eget hem, i det jag har byggt upp. I allt som jag har kvar.

En dag beslöt jag mig att ringa honom. Det var mer av en känsla som jag hade. En längtan att träffa honom. Den ville inte försvinna. Även när jag hade dränkte mig själv i smärtstillande medel. Vi får se om han svarar. Det skulle inte förvåna mig att han inte svarade i luren. Jag förtjänar detta. Förlåtelse har ingen plats i denna värld.

Han svarade i luren.

– Det är jag, sa jag i luren. Kan du kanske…

Jag suckade.

– Visst, sa han. Kommer på direkten.

– Har du verkligen tid att göra det? frågade jag.

– Jag har alltid tid för dig, svarade han.

Sedan la han på luren. Jag satt stilla i min fåtölj. Tystnaden föll över mig. Då tänkte jag tillbaka. Tillbaka i tiden. De lekar som jag lekte. De goda minnen som jag hade av mina föräldrar. Den… familj… som jag hade. Tårar rann över mina kinder. Vad mer har jag att förlora? Vad är det som jag klänger fast vid? Jag vill inte dö, jag vill inte! Låt mig inte dö.

Tiden stod stilla. Hjärtat började tappa takten. Jag kände det. Den stod stilla och jag började skrika. Åtminstone försökte jag. Han öppnade dörren. Rusade till mig. Det var allt jag mindes av honom.

Du räddade mitt liv. Jag hoppades på att du skulle rädda hans liv. En ung och vilsen pojke. Vid ung ålder fann jag dig, vid ung ålder spred jag ditt ord. Den unge och vilsne pojken träffade mig. Orden som jag kom ur min mun gick inte in i hans hjärta. Han gick vidare och blev en framgångsrik man med en familj och många vänner. Det är bara senare som jag träffade honom. Vid gränsen av döden ville hans hjärta inte öppna sig. Jag lät honom vara. Han ville inte höra, så jag gick. Kanske borde jag ha stannat kvar? Då kanske han inte skulle ha dött av ett stannat hjärta.

Begravningen kom och jag stod vid hans gravsten. En stor och elegant gravsten. Den dyraste i världen. Din rikedom överfördes till din familj. Detta är allt du har kvar, om du nu var vid liv. Vilket du inte är.

Du ville inte dö. Du ville inte träffa din skapare och fader? Du ville hellre klänga dig fast i det liv du hade. I den korta tid som du hade på jorden. Det finns ett liv efter döden. Ett längre liv. Där tiden har ingen makt över dig. Du vill inte dö? Ha ett evigt liv? Du vill inte dö, som många andra. För enligt dig finns du inte längre kvar. Du slutade att existera. När du dog tog tiden slut. När jag dör tar tiden inte slut. Döden har förlorat sitt grepp över mig.