Stjärnan
Ytan är varm.
Åren går när jag levde som den ljusaste stjärnan på skyn, åtminstone för dig. En gång per år ses vi, som bekanta. I ditt teleskop vet jag att du letar efter mig. När du hittar platsen du sist såg mig, finns jag inte där. Dag efter dag studerar du andra stjärnor. Men ingen kan matcha mitt starka ljus. Den speciella stjärnan som hemsöker dina drömmar. Stjärnan, är för dig bara en längtan.
Olika stjärnor fyller natten. Vissa bildar stjärntecken, andra står ensamma. Jag finns inte där med dem. Ett tomrum i ditt hjärta. En speciell stjärna. Längtan fortsätter växa. Inget kan släcka längtan att få se mitt strålkastarljus i himmeln. Ler du? Är du nyfiken? Vill du spendera den korta tiden som vi har tillsammans varje år? Jag beundrar din uppmärksamhet för mig. För ingen bryr nämligen om en så unik stjärna. Du får mig att rodna.
Där är jag! Där är du! Du ser upp i teleskopet. Vilken syn, eller hur? Skulle det inte vara ljuvligt om jag kunde komma? Stanna kvar ett, lära känna mig. Jag är ju stjärnan som lyser starkast, stjärnan som har fyllt ditt hjärta med nyfikenhet. Efter alla åren vi träffades skulle det år bli det sista. Det var en riktigt speciell natt för mig, men inte för dig.
Teleskopet slängdes upp i vinden. Där stod den varje natt i mörkret. Du spenderade inte din tid längre på stjärnorna. De vackra stjärnorna. Dem dog. Till och med jag dog. Jag dog liksom teleskopet. Livskraften försvann. Allt är mörkt som fläcken i natthimlen. Inget ljus kunde väcka teleskopet, förutom mitt. En natt gled ljuset in i fönstret på vinden. I teleskopet kunde man se, se mig.
Ytan är varm, för jag är ingen stjärna. Jag är en planet, liksom den du står på. Du försöker rädda den, istället för beundra mig. Jag är ledsen, sorgset fortsätter jag lysa. Ingen förstår mig som du gjorde, men nu finns jag inte längre för dig. År efter år lös jag över dig och du kollade aldrig upp mot skyn. Du gick aldrig ut och beundrade mig. Vi var minsann bara bekanta. Det fanns inget mellan oss som höll ihop denna relation. Jag är inte stjärnan längre, det är din döende planet.
Med en blick stirrade jag upp mot natthimlen. Där låg hon, Venus. Min kära Venus. Det var ett tag sen.
Stjärnan
Ytan är varm.
Åren går när jag levde som den ljusaste stjärnan på skyn, åtminstone för dig. En gång per år ses vi, som bekanta. I ditt teleskop vet jag att du letar efter mig. När du hittar platsen du sist såg mig, finns jag inte där. Dag efter dag studerar du andra stjärnor. Men ingen kan matcha mitt starka ljus. Den speciella stjärnan som hemsöker dina drömmar. Stjärnan, är för dig bara en längtan.
Olika stjärnor fyller natten. Vissa bildar stjärntecken, andra står ensamma. Jag finns inte där med dem. Ett tomrum i ditt hjärta. En speciell stjärna. Längtan fortsätter växa. Inget kan släcka längtan att få se mitt strålkastarljus i himmeln. Ler du? Är du nyfiken? Vill du spendera den korta tiden som vi har tillsammans varje år? Jag beundrar din uppmärksamhet för mig. För ingen bryr nämligen om en så unik stjärna. Du får mig att rodna.
Där är jag! Där är du! Du ser upp i teleskopet. Vilken syn, eller hur? Skulle det inte vara ljuvligt om jag kunde komma? Stanna kvar ett, lära känna mig. Jag är ju stjärnan som lyser starkast, stjärnan som har fyllt ditt hjärta med nyfikenhet. Efter alla åren vi träffades skulle det år bli det sista. Det var en riktigt speciell natt för mig, men inte för dig.
Teleskopet slängdes upp i vinden. Där stod den varje natt i mörkret. Du spenderade inte din tid längre på stjärnorna. De vackra stjärnorna. Dem dog. Till och med jag dog. Jag dog liksom teleskopet. Livskraften försvann. Allt är mörkt som fläcken i natthimlen. Inget ljus kunde väcka teleskopet, förutom mitt. En natt gled ljuset in i fönstret på vinden. I teleskopet kunde man se, se mig.
Ytan är varm, för jag är ingen stjärna. Jag är en planet, liksom den du står på. Du försöker rädda den, istället för beundra mig. Jag är ledsen, sorgset fortsätter jag lysa. Ingen förstår mig som du gjorde, men nu finns jag inte längre för dig. År efter år lös jag över dig och du kollade aldrig upp mot skyn. Du gick aldrig ut och beundrade mig. Vi var minsann bara bekanta. Det fanns inget mellan oss som höll ihop denna relation. Jag är inte stjärnan längre, det är din döende planet.
Med en blick stirrade jag upp mot natthimlen. Där låg hon, Venus. Min kära Venus. Det var ett tag sen.