Vekling
Spjutet flög rakt mot mig. Atleterna skrattade vid läktaren. De vill att jag ska veka mig. Det är bara en tidsfråga innan spjutet kommer. Snabbt flög den förbi mig och jag visste att inget kan stoppa mig. Läktaren buade när spjutet landade flera meter från mig. De röt ”ge upp Dave!” och det bara gav mig mer mod. Ingen kan lura mig, ingen kan påverka mig. Jag är ingen vekling.
Atleterna hade alltid utmanat veklingarna på skolan. Om man var lätt påverkad av grupptryck, så var du ett byte. De lurade in en till alkohol, sex och våldsamt beteende. Ofta plockade snuten upp dem och dessa ungdomar spenderade resten av kvällen i häktet. Rykten spreds om att en snubbe kunde inte bli påverkad av dessa atleter. Hans namn var Dave.
– Hej Dave! Röt en av atleterna. Vi har hört att du är obrytbar, att du inte är en vekling.
– Jo, sa en annan atlet. Sånt tror vi inte på.
– Du är svag Dave, sa den tredje atleten. En lättpåverkad liten pojke.
Atleterna skrattade. Jag stirrade ilsket på dem.
– Nå? Utbrast jag. Var det allt ni ville säga? Kom hit för att förolämpa mig? Det biter inte på mig.
En av atleterna skakade på huvudet.
– Låt oss sätta dig på prov, sa han.
Det var tid för mig att bevisa att jag inte var en vekling. I idrottsarenan, på kvällen, skulle jag stå ett par hundra meter ifrån kastspjut plattan. Atleterna ansåg att de skulle bevisa att jag var en vekling. För jag skulle vika mig från deras rop. ”Ge upp Dave” hördes från läktaren när det första spjutet kastades. Det missade mig. ”Det kommer missa” Tänkte jag. ”Inget kan påverka mig för jag är… ingen vekling”.
Fullträff?! Jag röt av smärta medan atleterna jublade. Hårt bet jag mina tänder. Jag försökte hålla huvudet kallt. Allt skulle bli bra. Behöver bara hålla ut ett tag till. Med ilska stirrade jag ut mot läktaren. Atleterna bara röt ”Ge upp Dave! Det är okej om du ger upp!”. Deras skratt gjorde bara mig mer ilsken. ”Sluta!” Röt mina tankar. ”Sluta skratta! Varför skrattar ni? Ni kan inte bryta mig! Jag ska aldrig ge upp för jag är…” Från ingenstans landade ett till spjut. Nu satt det fast spjut i vardera fot, och jag började tappa greppet över mitt medvetande.
Ambulansen åkte in i utomhusarenan. De la mig på en bår och rullade in mig i bilen. Jag vaknade till i sjukhuset. Det är äntligen över. Med ett glatt leende stirrade jag ut mot fönstret. Ingen kan påverka mig, ja ingen kan påverka mig… vänta lite. Mitt leende begav sig långsamt och jag stirrade ut mot fönstret med ett par sorgsna ögon. Ingen kan påverka mig? Ingen kan få mig att göra något helt idiotiskt. Ingen? Förutom dem.
En riktig vekling.
Vekling
Spjutet flög rakt mot mig. Atleterna skrattade vid läktaren. De vill att jag ska veka mig. Det är bara en tidsfråga innan spjutet kommer. Snabbt flög den förbi mig och jag visste att inget kan stoppa mig. Läktaren buade när spjutet landade flera meter från mig. De röt ”ge upp Dave!” och det bara gav mig mer mod. Ingen kan lura mig, ingen kan påverka mig. Jag är ingen vekling.
Atleterna hade alltid utmanat veklingarna på skolan. Om man var lätt påverkad av grupptryck, så var du ett byte. De lurade in en till alkohol, sex och våldsamt beteende. Ofta plockade snuten upp dem och dessa ungdomar spenderade resten av kvällen i häktet. Rykten spreds om att en snubbe kunde inte bli påverkad av dessa atleter. Hans namn var Dave.
– Hej Dave! Röt en av atleterna. Vi har hört att du är obrytbar, att du inte är en vekling.
– Jo, sa en annan atlet. Sånt tror vi inte på.
– Du är svag Dave, sa den tredje atleten. En lättpåverkad liten pojke.
Atleterna skrattade. Jag stirrade ilsket på dem.
– Nå? Utbrast jag. Var det allt ni ville säga? Kom hit för att förolämpa mig? Det biter inte på mig.
En av atleterna skakade på huvudet.
– Låt oss sätta dig på prov, sa han.
Det var tid för mig att bevisa att jag inte var en vekling. I idrottsarenan, på kvällen, skulle jag stå ett par hundra meter ifrån kastspjut plattan. Atleterna ansåg att de skulle bevisa att jag var en vekling. För jag skulle vika mig från deras rop. ”Ge upp Dave” hördes från läktaren när det första spjutet kastades. Det missade mig. ”Det kommer missa” Tänkte jag. ”Inget kan påverka mig för jag är… ingen vekling”.
Fullträff?! Jag röt av smärta medan atleterna jublade. Hårt bet jag mina tänder. Jag försökte hålla huvudet kallt. Allt skulle bli bra. Behöver bara hålla ut ett tag till. Med ilska stirrade jag ut mot läktaren. Atleterna bara röt ”Ge upp Dave! Det är okej om du ger upp!”. Deras skratt gjorde bara mig mer ilsken. ”Sluta!” Röt mina tankar. ”Sluta skratta! Varför skrattar ni? Ni kan inte bryta mig! Jag ska aldrig ge upp för jag är…” Från ingenstans landade ett till spjut. Nu satt det fast spjut i vardera fot, och jag började tappa greppet över mitt medvetande.
Ambulansen åkte in i utomhusarenan. De la mig på en bår och rullade in mig i bilen. Jag vaknade till i sjukhuset. Det är äntligen över. Med ett glatt leende stirrade jag ut mot fönstret. Ingen kan påverka mig, ja ingen kan påverka mig… vänta lite. Mitt leende begav sig långsamt och jag stirrade ut mot fönstret med ett par sorgsna ögon. Ingen kan påverka mig? Ingen kan få mig att göra något helt idiotiskt. Ingen? Förutom dem.
En riktig vekling.