Förblindad av sina egna vidskepelser föreställer hon sig själv som förbrytare. En förbryllad brud, utan sinne för sina företeelser. Omedveten av skadan och ondskan som hon förmår. Jag skenar inte ditt beteende. Förkasta bara inte de åsikter som du förvissar till sårbarhetens mängd. Jag haver det. Haver allt, som förtroende. Kan du icke se dess förstörelse? Dessvärre litar hon inte på mig. Påstår inte du då att hon är felaktigt? Rättelse, jag påstår hennes uppkomst till att vara galenskap.

Ojoj, hör du inte hur du låter? För att vara en ung blind man så är du verkligheten gammalmodig i ditt språk. Kan du inte snacka som en vanlig person för än gång skull? Det är inte så att jag bryr mig. För jag bryr mig faktiskt inte om du tycker jag är naive. När jag hörde att en ung blind man skulle komma förbi så måste jag erkänna att jag vara intresserad. Och jag hade givetvis rätt i att tro att herrn må vara snygg. Ajaj, nu börjar jag snacka konstigt också.

Kritiken jag giver är uppgivet som konkret. Hon svarar mig som om hon inte förstår mig. Kanske skall jag förmå ett mer anpassat språk. Där hon förstår att hennes sätt är inget mer än ren omogenhet. Ren envishet. Att förse med sådant här motivation, som hon ger, förklaras som opålitligt. Ja, och minsann naive. I naturen kan hon ses som en frimodig och oberoende. Oberörd av ord. Oberörd av något i slag av riktig sanning. Oberörd av andras ord, som i natur är älskvärd och sann.

Vadå då? Det är inte så att det angår dig. Lägg dig inte i hur jag lever mitt liv! Såklart alla är emot mig, emot det jag gör, emot mina principer. Men jag bryr mig inte. Det jag gör är okej enligt mig, och det borde räcka för dig. Min synpunkt, min frihet, mitt liv. Sluta bry dig. Sluta upp med det! Jag visste att du inte skulle förstå, även fast du verkligen fick mig intresserad. Vi kunde ha blivit något ju, heh. Men men, jag trodde verkligen att du skulle förstå mig, och respektera mig. Ge dig den livliga idén att kanske jag är missförstod, utstött och utan kärlek. För den jag är. För den jag är, är missförstod, utstött och har ingen kärlek. Det så svårt att kunna gå sin egna väg istället för att följa den strikta riktlinjen som finns. Jag gör min egna linje, mitt egna liv. Kan ingen respektera det? Kan inte du ge mig en chans? Det är inte så att jag faktiskt är ett monster, som du anser mig vara. För jag är den jag är, den enda jag som jag kan vara. Vem skulle jag vara om jag inte vara jag? Skulle jag vara hen, du, han, hon? Fattar du? Snälla, kan du förstå. Sluta skaka på huvudet! Jag har inte gjort något fel. Bara för att de skickade hit dig betyder inte att jag är dömd. Att jag är dömd till frihet. Jag har levt i detta hus i hela mitt liv och inte lämnat det sen jag flyttade in. Släpp inte ut mig. Jag kanske gillar att bo här. Låt mig vara! Du är för fan blind!

Jag har hört nog. Mord, rån, slakteri av barn, prostitution, slaveri, krig, utrotning, nerskräpning… skrattar du? Du tog kål på flertal män. Speciellt, blinda män. Män som lätt kunde bli indragen i sexköp och ofredande… njutning. Bara hon skulle kunna begå dessa dåd. Dåd som skadar inte bara en själv men andra. För var ligger moralen till någon som inte är bunden till moraliska principer. Som inte kan bli påverkade av någon. Där inget står i hennes väg. En riktig begåvning. Ondskefull, men hon skulle aldrig befatta sig som ondskefull. Mer av en egen person, med egna principer. Som kan vara omoraliska, eller moraliska. Så vadå då? Du påstår att dessa blodiga vägarna visar inte att du inte har lämnat detta hus? Och ja, jag är här för sätta dig fri. Fri, inte bunden av något längre. Dock inget tvång, dock inget pris. Förutom ditt liv, och själ.

Du kan inte bara gå. Stanna! Vem är du? Kommer jag se dig igen? Skulle inte du ta med mig?

Vadå då? Jag har alltid varit med dig.