Utpekad
Vi stirrade in i varandra av ilska. Ögonen lystes av flammor. Det var inte min mening att detta skulle ske. Tidigare hade jag gett dig allt. Den glädje jag hade var avbruten. Efter allt jag hade gjort…
– Tro inte att du är oskyldig, sade hon.
I början älskade jag dig så mycket. Varje dag försökte jag göra dig lycklig. Du var ju mitt allt. Det jag gav, var min kärlek. Men du var aldrig nöjd. Du försökte aldrig göra mig lycklig. Det var alltid jag som drev oss framåt. Jag stod vid din sida hela tiden. Du uppskattade aldrig detta. Varför ska jag ens älska dig längre? Detta håller på att gå åt helvetet. Därför vill jag höra dig säga att du älskar mig och är tacksam för min uppoffring för dig. Är det för mycket att begära?
Du skyller alltid på mig. Att jag alltid sviker dig. De lögner du uttalar sårar mig. Jag bryr så mycket om dig. Du måste älska mig! Varför ska du ens inte älska mig? Vi kan rädda detta. Om du bara kunde lyssna på mig, lyda mig. Det är din uppgift att lyda mig. För jag, ska ju vara ditt allt… och inget mindre. Det är rättvist att säga att jag har försökt mer än du. Du borde försöka mer. Din ilska gentemot mig borde ta slut. Ta bort den blicken, ta bort ilskan! Jag började bli arg. Vi stirrade in i varandra av ilska…
– Tro inte att du är oskyldig, sa hon. Och säg inte att jag inte försökte.
– Men, sa jag. Ser du inte min kärlek?! Jag har gett dig allt…
– Det ända du har gett mig, sa hon. Är ditt ego. Du förväntar att jag ska ligga med dig för du ibland spenderar tid med mig. Det funkar inte så. Jag ser aldrig dig och varje gång jag tar upp det, ignorerar du mig! Så häng med dina vänner. Gå på dina fester. Jag bryr mig inte längre.
– Jag bryr mig! Röt jag. Jag bryr mig om oss! Du vet, jag försöker lösa detta.
– Jaså? Sa hon. Och jag försöker inte? Försöker jag inte berätta vad jag upplever?!
– Håll käften, sa jag.
– Nej! Röt hon. Jag ska ta mig fan inte hålla käften! Du kan inte säga vad jag ska göra. Inte längre! Nu har jag fått nog av din tjurskallighet. Jag vill aldrig se eller höra dig.
Hon ställde sig upp och gick iväg. Jag följde efter.
– Menar du verkligen, röt jag. Att jag är den utpekade här? Skurken? Jag älskar dig, älskling!
Hon stannade och vände sig mot mig. En tår rann över hennes kind.
– Jag ville inte att detta skulle ske, sa hon. Du säger att du älskar mig, men visar du verkligen det? Säg mig, visar du det? Visar du din kärlek till mig? Och därmed hur?
Jag stirrade tyst ner i marken. Jag är helt förvirrad.
– Det är nog jag som är utpekad, sa hon. Alla kommer nog tror det, men jag pekar inte dig. Jag pekar nog ut oss båda.
Med en ledsen blick såg jag henne gå ut ur gymnasiets entré. Jag lovar dig detta; Jag kommer aldrig peka ut dig, du skall inte bli utpekad.
Utpekad
Vi stirrade in i varandra av ilska. Ögonen lystes av flammor. Det var inte min mening att detta skulle ske. Tidigare hade jag gett dig allt. Den glädje jag hade var avbruten. Efter allt jag hade gjort…
– Tro inte att du är oskyldig, sade hon.
I början älskade jag dig så mycket. Varje dag försökte jag göra dig lycklig. Du var ju mitt allt. Det jag gav, var min kärlek. Men du var aldrig nöjd. Du försökte aldrig göra mig lycklig. Det var alltid jag som drev oss framåt. Jag stod vid din sida hela tiden. Du uppskattade aldrig detta. Varför ska jag ens älska dig längre? Detta håller på att gå åt helvetet. Därför vill jag höra dig säga att du älskar mig och är tacksam för min uppoffring för dig. Är det för mycket att begära?
Du skyller alltid på mig. Att jag alltid sviker dig. De lögner du uttalar sårar mig. Jag bryr så mycket om dig. Du måste älska mig! Varför ska du ens inte älska mig? Vi kan rädda detta. Om du bara kunde lyssna på mig, lyda mig. Det är din uppgift att lyda mig. För jag, ska ju vara ditt allt… och inget mindre. Det är rättvist att säga att jag har försökt mer än du. Du borde försöka mer. Din ilska gentemot mig borde ta slut. Ta bort den blicken, ta bort ilskan! Jag började bli arg. Vi stirrade in i varandra av ilska…
– Tro inte att du är oskyldig, sa hon. Och säg inte att jag inte försökte.
– Men, sa jag. Ser du inte min kärlek?! Jag har gett dig allt…
– Det ända du har gett mig, sa hon. Är ditt ego. Du förväntar att jag ska ligga med dig för du ibland spenderar tid med mig. Det funkar inte så. Jag ser aldrig dig och varje gång jag tar upp det, ignorerar du mig! Så häng med dina vänner. Gå på dina fester. Jag bryr mig inte längre.
– Jag bryr mig! Röt jag. Jag bryr mig om oss! Du vet, jag försöker lösa detta.
– Jaså? Sa hon. Och jag försöker inte? Försöker jag inte berätta vad jag upplever?!
– Håll käften, sa jag.
– Nej! Röt hon. Jag ska ta mig fan inte hålla käften! Du kan inte säga vad jag ska göra. Inte längre! Nu har jag fått nog av din tjurskallighet. Jag vill aldrig se eller höra dig.
Hon ställde sig upp och gick iväg. Jag följde efter.
– Menar du verkligen, röt jag. Att jag är den utpekade här? Skurken? Jag älskar dig, älskling!
Hon stannade och vände sig mot mig. En tår rann över hennes kind.
– Jag ville inte att detta skulle ske, sa hon. Du säger att du älskar mig, men visar du verkligen det? Säg mig, visar du det? Visar du din kärlek till mig? Och därmed hur?
Jag stirrade tyst ner i marken. Jag är helt förvirrad.
– Det är nog jag som är utpekad, sa hon. Alla kommer nog tror det, men jag pekar inte dig. Jag pekar nog ut oss båda.
Med en ledsen blick såg jag henne gå ut ur gymnasiets entré. Jag lovar dig detta; Jag kommer aldrig peka ut dig, du skall inte bli utpekad.