Detta är mitt val. Mitt val att avsluta detta liv. Pang! Kulan gick rakt igenom mitt hårda skalle. Jag tänker inte låta rösten vinna. Fy fan! Pang! Pistolen tog kål på mig, men jag stod kvar. Min kropp föll inte som alla andra kroppar. Självmord är inget mer än en utväg. Då, hördes rösten igen och pang! Pangpangpangpangpangpangpangpangpangpang-ahhhhhhhh! Ilsket slängde jag pistolen på marken. Din röst, jag kan inte få ut din röst. Låt mig bara få dö!

Det man kan se är vad jag tror på. Långsamt tog jag upp pistolen och satte mig på stolen vid matbordet. På bordet låg flertal flaskor sprit. Pistolen la jag på bordet. Jag ser inte dig. Ingen ser dig. Det livet ger en är det enda man har. Alkohol i mångfald drack jag. Flaska efter flaska. Nu skall man dränka en i sorg. För jag ser bara sorg. Jag känner bara sorg. Sorg är det liv jag fick. Jag har bara mig själv att skylla på. Klunk. Klunk. Klu-ahhhh! Där är rösten igen! Rösten som bönfaller att jag slutar.

Helt blankt stirrade jag framåt. Jag satt på huk med en flaska i handen. ”Petrus” sa rösten. Det ekade svagt i mitt berusade huvud. Med en kraftfullare ton röt rösten… ”Petrus!”. Som en reflex slängde jag flaskan på golvet. ”Ah” skrek jag och hastigt tog pistolen på bordet. Snabbt siktade jag pistolen mot huvudet. Nu tar det slut. Ut ur min jävla skalle! Nu! Ut! Snälla?! Jag bönföll rösten. Långsamt gick jag till fönstret med pistolen ovanför mitt högra öra. Där ute ser jag verkligheten. Verkligheten är bara det jag ser. Så om jag blundar, ser jag inte verkligheten längre.

Med blundade ögon försökte jag tränga bort rösten. Allt började när jag hörde ditt ord. Om jag bara inte kunde ha hört ditt ord så skulle det inte fasta här, i mina tankar. Jag trött på att bekämpa dig. Det skulle ha varit lättare om jag var döv, om jag inte hade hört ditt löfte. Livet skulle ha tagit slut vid första kulan! Förstår du vilket hinder du är?! Rösten var tyst. Kanske den har gett upp. Sakta tryckte jag in avtryckaren.

Ljus? Men jag blundar ju. Ilsket tryckte jag ner mina ögon. Jag försökte blunda så hårt jag bara kunde. ”Petrus!” röt rösten som ett åskmoln. ”Ja!” Röt jag. Rösten svarade inte. Hastigt öppnade jag ögonen. Tårar rann över mina kinder. De gled av sin egen vilja. Jag grät inte. Det var som om en irritation fick dem att gråta. Som om jag hackade lök. En kemikalie, en osynlig kemikalie. Jag drog ner pistolen från huvudet. Sedan gick jag mot matbordet och lade vapnet på bordets kant. Jag släpper loss, släpper loss min kontroll över mitt liv. Med bestämda steg gick jag ut ur lägenheten.

Ur pistolen rann det blod. Blodet droppade ner på golvet. En pool av blod formades på golvet. I poolen låg kulor. Kulor från pistolens alla skott. De skott Petrus tog. Blodet började koka och en kula frät på i poolen. Pang! Kulan fräter bort. Pang! Ännu en kula fräter bort. Ljudet bara fortsatte för varje kula. Det kokande blodet fortsatte koka i en enorm temperatur. ”AH!” skrek rösterna i blodet. Temperaturen bara ökade i takt med frekvensen av skrik. Tillslut brann det eldslågor på blodet. Skriken och elden, slocknade abrupt. Det bruna och solida blodet låg tyst på golvet. Inskrivet stod det ”Ursinnig”.