Dörren slog igen hårt framför mig. Jag stod iskallt där. Mina tunga andetag av ilska förlamade min tunga. Blicken stirrade rakt mot dörren. Utslängd, igen. Utslängd från min egen lägenhet. Du är inte den första som dömer ut mig, som jämför alla gånger jag har gjort fel. Men denna gång bröts något inom mig. Jag vet inte vad som händer med mig nu när mina händer börja skaka. Bryter jag faktiskt ihop? Röster började passera förbi. De där rösterna som nog har rätt. Har rätt om mig, om att det jag gjorde mot henne är oförlåtligt. Ilsket slog jag…

Sönder tallriken framför mig. Den där jävla horan! Du bara utnyttjar mig. Allt jag gör för dig är… hicka. Hela rummen var fylld av tomma flaskor. ”Det bör ligga mat på tallriken”. Hon skrek mot mig, jag avskyr när hon gör så. Huvudet snurrade och jag började få nog. Bryter du faktiskt ihop? Din lilla… hicka. Med ett starkt grepp lyfte jag fulla flaskan. Jag har haft fullt upp med att redogöra Allahs ord för denna kvinna. Jag hade fullt upp med att snacka skitsnack, nej! Allah borde alla förstå, förstå att jag är bara ett redskap. Hon förtjänade att dö. Ilsket slog jag…

Min näve mot dörren. Jag stod stilla med näven fastlimmad på dörren. Långsamt följde min blick min näve. Näven gick tillbaka bredvid mig, tillbaka till höljet. Hennes svaga röst hördes på andra sidan dörren. Mina ögon började fyllas av tårar. Det finns ingen för mig. Efter allt som har hänt förtjänar jag att dö. ”Ett liv för ett annat”. ”Karma, mannen”. ”Detta är din bestraffning för vad du har gjort, acceptera det”. ”Känn ingen skam, du gjorde det för Allah”. Ilsket bet jag ihop tändarna. Hon uppoffrade sig för mig, det räckte inte för mig.

– Jalla! Röt hon. Säg förlåt.

Förvirrat kollade jag på henne.

– Det är ju du som förstörde tallriken, sa hon. Kan du för en gång skull erkänna att du har gjort något fel? Jag har fått nog av ditt tjurskallighet!

– Håll käften kvinna! Röt jag. Du har ingen rätt att gå emot din man!

Polisen är nog här snart. Den svaga rösten på andra sidan dörren var knäppt tyst. Jag blundade och lutade långsamt pannan mot dörren. Den landade hårt mot träytan av dörren. I fängelset reflekterade jag över mina misstag. Jag kom till en slutsats, alla har gjort en sådan uppoffring som var förgäves. Förlåten kanske jag är? Inte av Allah, men kanske av människan som ansåg vara Allah. Det trodde jag räckte. Att hans uppoffring räckte. Inte längre Abdal Ati. En ny man, Abd er Raham. Ha nåd över mig. Nu tänkte jag uppoffra mig, men det är nog försent. För det jag har gjort är oförlåtligt deras ögon, min herre.

Förgäves, det räcker inte. Hon, som alla andra, gör en uppoffring. Den dagen dog hon. Polisen fann mig innan jag hann ta självmord. Medan jag reflekterade över mina misstag i fängelset träffade jag på en vakt. Vakten gav mig mat varje dag, vakten vakade över mig varje dag, som en vakt borde göra. En dag, när jag var i ett bråk, kom vakten. I vaktens blick såg jag en besviken blick. Blicken påminde mig av min far, min bror, min mor, min kusin, min kärlek! Mannen som jag slogs med gav en höger rakt mot min kind. Jag föll ner. Ilskan rann inom mig, och han skulle få vad han förtjänade snart. När jag har rest mig upp så är han körd. Det… det är då jag insåg något. Att jag måste göra en uppoffring. För att kunna göra dem stolta. Långsamt reste jag mig upp och stirrade in i mannens ögon. Jag vände den andra kinden mot honom.

Dörren öppnade plötsligt. Förvirrat stirrade jag över hon som stod framför mig. Hastigt kramade hon mig. Vi omfamnade varandra. Många människor missförstår vem jag är. De blandar ihop vem jag var och vem jag har blivit. Jag har övergivit allt det hemska i mitt liv. I utbyte lever jag som den som uppoffrar. Den som uppoffrar när ingen vill göra det. ”Tack, tack att du förstår mig”. Hon grät i min famn. När det inte finns något hopp, räddare du mig. Du fick henne att komma tillbaka till mig. Din uppoffring är den största.