Tärningen är kastad. Skorna knutna, redo. Steg-steg och hej! Min kropp rörde sig med rytmen och tiden följde ett tempo vilket kunde göra vem som helst avundsjuk. Jag höll måttet och jag är bäst, det vet jag!

Vilket mörker jag lever i. Det är inte mycket att snacka om men höfterna verka inte funka normalt. De är väl inte viktiga? Vem behöver höfterna? Rummet fylldes av irriterande välkomnande från den glade läraren. Hon hade just lagt sin dator på det lilla avlånga bordet och var nu redo att göra sin dramatiska introduktion. Vilken hemsk plats att vara på just nu. Jag satt i min förlamade ställning på den obekväma rullstolen, men tärningen är kastad. Nu är det min tid att visa vad jag går för. Ingen himla skitstövel, som förstörde min grundskola, ska komma tillbaka. Den där läraren! Hon gör mig helt galen och gav mig de röda ögonen. Jag kan inte fatta varför hon ville bli lärare? Vilka egenskaper har hon? Hon är ond, galen och rent ut sagt helt idiotisk.

Hon ritade upp en figur och den representerade steg ett, som jag redan visste om. Alla dessa tekniker är simpla att förstå men jag vet vad som är den riktigt svåra grejen, känslan. Om du inte har känslan till musiken, då är du rökt. Man måste bemästra och tämja denna känsla. Känslan handlar inte om teknik men tekniken handlar i själva verket om hur känslan kan använda tekniken som ett verktyg. Utan struktur under dansen är känslan medelmåttig. Man måste meddela känslan på rätt sätt för att den ska funka, vilket är simpel logik.

Långa andetag. Jag vet hur farligt detta är, men… det är min enda chans att kunna hjälpa andras passion. Jag lade händerna på rullstolen och lyfte mig själv upp. Det tog lite av mina krafter, men jag klarade mig. Nu är tärningen kastad. Skorna knutna, redo. Steg-steg och hej! Min kropp rörde med rytmen och tiden följde ett tempo vilket kunde göra vem som helst avundsjuk. Jag höll måttet och jag är bäst, det vet jag!

-Wow, sade mannen vid dörren.

-Vilken magi! Vilken konst! Vilken… elegans!