Du finns kvar. Inombords finns du kvar. Tanken att vi kan lösa detta finns kvar. Det liv hade finns kvar. Mycket av vad jag känner är oundvikligt. Den oundvikliga sorgen, att du finns kvar på denna jord. Varför går det inte att lösa? Förblir det en förbannelse? I slutändan, möter vi för en sista gång. Då förstår jag att det är verkligen över. Du finns inte kvar.

Möt mig. Det leende du anger består av lycka. Lätt, gav du upp… den vänskap vi hade. Föredrog du att bryta av mig? Det verkar så. Gång på gång blev man sviken. Riktningen var bort från mig. Mer behöver du inte göra. Allt du träffar på är långt där borta. Långt in i prio ettan, där jag är prio två. Fast i tanken, kan jag glömma sveken. Förlåta dem, tills du inte mötte mig längre… och jag mötte inte dig.

– Bästisar, du och jag?

Mycket bröt vårt band. Allt från dina sanna natur till den gräns du överstigit. Livet går inte alltid dit man förväntade att den skulle gå. Vänner kommer, och går. Dock finns de kvar i ens tankar. Konfronterad med minnena av personen. Dem bra kortsluter hjärnan, medan dem hemska påminner dig att… det var en anledning. Den anledningen försöker jag tränga bort, för din skull. För du är inte dömd att vara den personen. Du kan vara kvar.

I spegeln såg jag mig själv. Reflekterar kroppen, reflekterar i minnena. Utsidans lätta syn, och under den ytan ligger fördärvet. Mina händer skakar av ånger och ilska. Tanken att vi någonsin skulle bli vänner sprider ilska, en omöjlighet. Tanken att förlora den nästa sprider rädsla, en möjlighet. Tanken att du finns kvar…