Tar du verkligen smällen för detta?

– Lyssnar du ens på vad jag säger? Du tar mig inte på allvar. Det är som att allt är mitt fel. Du förklarar mig som svikare. Det är inte mitt fel att du anser att jag inte lever upp till dina förväntningar. För jag är bara människa. Jag gör mina misstag. Det borde du iallafall förstå. Men du bara påstår att jag sviker dig hela tiden. Sviker dig när jag visar min kärlek. Sviker dig när jag ber om din förlåtelse. Sviker dig när jag vill lösa detta. Som jag gör just nu. Kan vi inte samsas? Kan vi inte bli vänner igen? För jag är ingen svikare.

Du kanske överreagerar? Du kanske är förblindad?

– En vän slänger inte någon i fördärvet. Den vän jag har haft har förvandlats till en svikare. Det förstår du inte. Uteslut bara mig för jag bryr mig inte. Bara för att jag poängterar problemet i vårt förhållande betyder inte det att du har rätten att frysa ut mig, som bara stärker mina påståenden om dig som en svikare. En förrädare, en främling. Du har alltid varit utbytbar för du är inte av mitt blod. Vänskap bygger på att båda parter försöker ha en relation. Våran relation var ju menad att vara ömsesidig. Inte en ensidig spektakel.

Det finns gott i dem?

– För länge sedan såg du mig som din vän. Vad hände? Vad förändrades? Vi var ju som en ”familj”. Du tillhörde min ”familj”. En ”familj” är obrytbar. Antingen väljer du att vara med min gemenskap eller så väljer du att vara bitter sur och lämna den. Som du nu gjorde. Svikare, som du har märkt mig som. Allt var väl inte hemskt? Fokusera på det lilla positiva som finns i vår vänskap. För det är vad som vänskap handlar om, fokus på det positiva istället för det negativa. För jag vet, att jag är inte fullständigt dålig.

Vi förstår inte varandra.

– Vi kommer ingen vart. Vi är fast i ett dilemma. Av vem som har rätt. Det är ju så att jag vill ju inte ha rätt. Jag vill inte förlora dig. Jag vill inte såra dig. Svikare, eller är jag svikaren? För det är jag som går. Det är jag som går. Du lämnas kvar i mitt förflutna. Ändå finns du kvar i mig. Jag kan aldrig glömma dig. Men jag försöker så, att glömma dig! Inombords gråter jag så. Djupt där inne älskar jag dig som gör med mina andra fiender. För vi är nu fiender, och knäppt nog älskar jag min största fiende. Kan du verkligen älska mig som jag gör? Även efter allt jag gör. Efter allt jag påstår. Eller gav du upp? För jag har inte gett upp. Efter alla de andra chanser som jag gett dig, ger jag dig en sista chans innan jag lämnar dig för gott. Det är att tufft när vänner försvinner. Det är tufft att stå själv i denna värld.

Visade du ens din kärlek? Eller tog du det för givet att du inte behövde?

– Nu är han borta. Han finns inte i mitt liv längre. Men det var hans val att gå. Ett idiotiskt val. Ett dåraktigt val. Att han var för länge sedan min vän, ger mig en längtan. Fan! Fan vad jag saknar jäveln! Han må anse mig som svikare, men det är han också för mig. En svikare kan inte bli förlåten. Han verka ha gett upp på mig, lika bra att jag ger också upp. Han är min fiende nu, eller han har valt mig som fiende. Då är vi väl fiender. Bäst att vara fientlig istället för att visa kärlek. För han förtjänar detta, efter att ha sårat mig. Han förtjänar för fan att dömas ut! Han… han… är minsann en svikare.