Till sjöss vi seglar den kraftiga natt av de legendariska sjöfararna. Fångsten i mål gör vilken sjöfarare som helst nervös och girig. Jag, däremot, stod ju vid styrbord och fruktade min ära att bli slaktad av dessa galna sjöfararna som var utan ära och värdighet. Vilket vrak detta skepp har blivit, efter alla dessa våghalsiga äventyr. Men jag måste hålla ut för detta är en ren katastrofavslutning av denna dag.

”Kapten! Stormen verkar inte ge upp!”. Seglet slets av tyglarna och jag skakade på huvudet. Där försvann ännu en slant ur min plånbok. Besättningen väjde över vad som verkade en omöjlig uppgift, skeppet sjönk. Stormen slet av brädor, vatten fyllde babord. ”Släpp brädorna!” Röt jag. ”Jag vill ha hinkarna tömma babord, nu!” De halkade över vattnet och jag suckade. Hur kunde allt gå så här? Jag gick in i min hytt och satte mig vid mitt arbetsbord. Skeppet verkade inte vilja hålla sig stadigt och inte långt till det tar oss med ner till botten.

Som ung sjöfarare ville man möta dessa legendariska sjöfararna som styrde dessa sju haven. Att ha sin egen besättning verkar ju vara en bra idé istället för att arbeta för statens flotta. Men man måste sikta in sig på ett lägre mål som sjöfarare. Det är därför jag letade runt Vättern efter besättning. Unga, starka, smarta, generösa, pålitliga, erfarna och många fler karaktärer fann jag. Dessa män och kvinnor skulle fylla upp den lilla båten som jag själv byggde upp. Skutan var redo för sjöfarande i Vättern. Som sagt, jag var ung och hade små mål som sjöfarare.

Vattnet rann in i min hytt och jag svor. Långsamt haltade jag ut på bryggan igen. ”Kapten! Var har du varit?!”. Skeppet låg snett ner i vattnet, nästan under vattnet låg styrbord. Jag slog i pelarna som hade de fladdrande seglet. ”Kapa seglet!” Röt jag. Seglet kapades och skeppet fortsatte få in vatten. Nu satt vi i klistret minsann för i stormen såg jag ett gigantiskt skepp.

Vår första fångst i Östersjön blev en rejäl måltid. Vilket liv det var på havet och jag kunde faktiskt tänka mig leva så här för resten av mitt liv. Att bli dessa fulla och galna legenderna ville jag mindre och mindre bli. Sanningen om dessa legendariska sjöfararna fick jag reda på vid en ö nära Stockholm. Gamle Clay var en av dessa legendariska sjöfararna som han benämnde som att vara fulla konstant och rena barbarerna. De sänker skepp ute i havet och om jag någonsin stöter på dem så skulle det nog vara slutet för mig och min besättning. Jag litade dock aldrig på denne ”Gamle Clay”.

Harpuner sköts ur det gigantiska skeppets kanoner. Vi satt fast och det gigantiska skeppet styrde oss ut mot babord. Besättningen började få panik och dundret från stormen skakade skeppet. Figurerna på det andra skeppet fick mig tänka dem som skuggmonster. För det är väl oundvikligt? När svärden höjdes av besättningen och figurerna sköt det första skottet så var det en strid för kung och fosterland.

Det nya skeppet köpte vi efter månader av fångst. Medan jag levde det ljuva sjöfarare livet så märkte jag hamnens misär. Där levde dem på låg lön från snåljåparna. Därför bestämde jag, kaptenen, att det var dags dela ut vår fångst runt världen. Besättningen höll kanske inte med i början, men efter att ha sett den lycka vi spred kände jag att besättningens lojalitet ökade ännu mer. Vi var minsann en typ av familj med konflikter, styrkor och svagheter. På kartan sattes det ut städer som vi åkte till med gods att dela ut bland folket som behövde det. Ibland behövde vi smuggla in oss på grund av konflikt med statens inblandning eller galna sjöfarare som jagade vårt gods. Det finns tuffa tider som sjöfarare och det finns hinder på väg till vår destination. Jag kanske inte vinner något på detta, men jag förlorar heller inget. Jag är en sjöfarare och detta är min skuta. En dag kommer vi bli legender liksom dessa galna sjöfararna.

Allt gick förbi mina ögon. Denna kraftiga natt slöt mig i mörker och rädsla. De galna sjöfararna är verkligen galna som hoppa över till vårt skepp. De började ta kål på mina kära kamrater. Tills det bara var jag kvar. Regnet droppade tungt över mig och jag andades djupa andetag. De galna sjöfararna omringade mig och slutet var nära. Jag måste acceptera att detta är faran med att vara en sjöfarare. Stormen, flottan och de galna sjöfararna är alla mot en. Tänk dig, jag ville bara segla de sju haven och utforska världen med dess kultur och skönhet.

Då högg de av min hand och sedan band de fast mig. Min kropp bars över till det andra skeppet och linorna kapades till mitt skepp. Skeppet flöt iväg i stormen. I skräck stirrade jag ut medan de bar mig. Tillslut släppte de mig. Jag kollade upp i ilska på den skäggiga mannen som stod framför mig. Min hand fortsatte blöda och den skäggiga mannen skrattade.

”Så det här är den legendariska sjöfararen Kapten Clayton?”