Kom igen… kom igen… jag klarar det… det är bara… sinnessjukt. Ta kontroll över det!

Brutalitet, rättvisa, en annan person. Den enkla vägen till allt. Helt utan kontroll, helt utan medlidande. Ilska på en helt annan nivå. Det är liksom att även om jag har blivit ett nytt jag så finns han kvar. Den jag var är fortfarande en del av vem jag är. Ja, en strid som var en gång vunnen begravde inte den personan. Livet är inte erövrad av denna person som var jag, istället förföljer och plågar mig. Det är svårt, att hålla det i schack. Faktiskt, han är en helt annan person. Driven av brutalitet och en så kallad rättvisa. Sådant beteende är sinnessjukt, samtidigt som att kontrollera det är också rent ut sagt sinnessjukt.

Hur klarar någon av en sådan best? Min andra persona tar hand det. En persona som är driven av överlägsenhet uppnådd bara genom vad andra och ens moral anser vara överlägset. Hat, är något dåligt. Att älska är överlägset. Själviskhet, är något dåligt. Att vara ödmjuk är överlägsen. Ondska, är något dåligt. Att vara god medmänniska är överlägset. Men det finns ingen bekräftelse över ens kärlek, ödmjukhet och godhet. För hur vet människor om en människa är en kärleksfull, ödmjuk och god människa? Lögner driver båda persona. Helt sinnessjukt att mitt nya jag är fortfarande en besvikelse.

Mitt i denna inre striden finns han. Mannen som dog för mig. Hans ord står över dem båda persona. I situationer sker de flesta handlingar på grund av honom. Den ena personan anser att jag borde vara överlägsen i denna situationen och den andra personan anser att jag ska beskydda rättvisan. Båda åsikterna krossas av hans ord. Men det är sinnessjukt när allt går åt skiten och jag…

Kom igen… kom igen… jag klarar det… det är bara… sinnessjukt. Ta kontroll över det! Bra… ett misstag… förlåtelse.