Man sticker antingen ut eller så försvinner man i mängden när man har en robohjärna. Robohjärnan förstår inte hur en människa ska vara, men den gör sitt bästa att imitera människans ologiska beteende. Den försöker följa vissa normer, medan ser inte logiken att följa normer som är skapade av samhället. Likaså finns det olika fraser som varje människa säger. ”Hur var din dag?” eller ”Hur är läget?”. För frågorna är meningslösa vilket gör att man förstår inte varför de ställs. Om man inte bryr sig om hur deras dag varit eller hur dem mår så finns det ingen poäng att ställa dem. Samtidigt finns möjligheten att de ljuger om att de mår bra. Då får man bara ta deras ord som sant och inte tvivla eller ställa en ”är du säker?” fråga om deras kroppsspråk motsäger. Därför bibehåller man fasaden att vara människa och imiterar vad en människa skulle säga.

I sociala interaktioner är robohjärnan inte anpassad. Motsägelser ger en felkoder och misslyckandet att nå perfektion i konversationen kortsluter en. Kan inte bara det som behövs sägas komma fram och inte yttra annat orelevant skit. Likaså att människors ord inte motsäger deras handlingar. Ord ska ha vikt och mening, inte vara tyngdlös och oförlitliga. Men så fungerar inte det i människans ologiska beteende. Folk säger saker de inte menar och sviker varandra med ouppfyllda löften. Folk är inkompetenta när de bör var kompetenta, upp är ner och ner är upp. ”Kommer du imorgon? Ja”, stannar hemma. ”Kan du fixa detta? Ja”, ”glömmer bort” att göra saken. Därför följer man programmering och viker inte av för att undvika framtida problem i robohjärnan.

Det blir dock komplicerat när man faktorisera in ens människohjärta. En längtan att vara människa finns där. Imitationen görs för att människohjärtat längtar efter att vara normal, man vill inte att det är något fel på en. Felet ligger i att imitationen inte räcker till. Den räcker aldrig till. Hur mycket man än försöker följa sitt hjärta kommer hjärnan förstå verkligheten, som är att relationerna aldrig blir djupa. Aldrig djupa nog att kunna säga att de blir som deras koncept av vän, eller partner. Robohjärnan har rätt, om man aldrig har lyckats med något så är det 0% chans att det kommer ske om man fortsätter göra samma sak om och om igen. Något måste förändra, men vad. Därför önskar man att det gick att ersätta sin robohjärna med en människohjärna.

Man sticker antingen ut eller så försvinner man i mängden när man har ett människohjärta. Människohjärtat förstår vad man ska vara, men den är inte perfekt vilket leder till att man gör misstag. Hjärtat är mänskligt med begär och egot men samtidigt finns kärlek och Han. Han finns där och det borde man nog vara tacksam över. Alla känslor existerar tack vare människohjärtat. Man gläds över att njuta maten som man äter. Man blir arg på människor, vilket kan vara jobbigt, men hellre det än att inte känna något. Därför har man tur att det inte är ett robohjärta.

– Så vi möts tillslut, sa Ted. Det är bara att slå sig ner.

Paulus satte sig ner framför Ted.

– Dina tricks kommer inte funka på mig, sa han.

– Vi får väl se, sa Ted med ett leende.

Ted öppnade sin flaska med vatten och tog en klunk. Han var inte nervös men istället njöt han av sällskapet. Det var ett tag sen man fick prata med en människa. Medan han sitter här inne med handbojor runt handlederna och vristerna så lever Paulus i det fria utanför anläggningen. Paulus öppnade sitt block och började anteckna.

– Varför mördade du dem? Frågade Paulus bestämt.

Ted skakade på huvudet med ett ännu bredare leende.

– Behöver man ha en anledning? Frågade Ted.

– Det finns alltid en anledning till det man gör, svarade Paulus. Jag kom hit för få ut sanningen ur dig.

– Jaha, sa Ted. Sanningen. Tråkigt nog måste jag göra dig besviken, sanningen är att jag inte hade någon anledning till morden. Morden på flickorna var bara en spontan grej man gjorde för att ha roligt efter att man blev trött på dem.

”Lögnhals” tänkte Paulus. Irriterat antecknade han ner Teds ord och kroppsspråk.

– Du säger att du blev trött på dem, sa Paulus. Men hur kan du se det så? Du spenderade flera år med dem. Till och med gifte dig två gånger. Samtidigt blev du vän med alla. Ingen misstänkte att du någonsin skulle skada någon. Du lurade alla.

Ted lutade sig belåtet bakåt. Det fanns ingen ånger, ingenting.

– Det räckte dock inte till, sa Paulus. Rättvist nog sitter ett avskum som du inne. Du kanske inte bryr dig om rätt och fel men i slutändan kommer du alltid vara en förlorare. En sore loser.

Då försvann leendet. Hans sanna blick kom fram. Blicken var helt död och ansiktsuttrycket utan känslor. Den var helt blank vilket Paulus var inte redo att se. Hjärtat började dunka snabbt för honom, rädslan kröp in. Paulus kämpade med att hålla masken och tänkte att han inte kunde låta Ted påverka honom. Med lite skakig han antecknade Paulus och begravde sig i anteckningsblocket för att gömma sig från Ted.

– Tror du att dum eller? Sa Ted kallt. Jag ser vad du försöker göra. Jag är ingen förlorare.

– Ändå har du förlorat din frihet, sa Paulus.

– Du förstår inte! Utbrast Ted med höjd röst.

Paulus ryckte till och vände sin blick mot Ted.

– Ni har inte hittat kropparna, sa Ted. Ni vet inte vad jag gjorde med dem innan de dog. Ni vet för fan ingenting! Tror du ärligt att jag bryr mig om vad du har att säga? Om mig? Allt var planerat för jag kunde göra vad jag helst ville. Det var därför alla gillar mig, alla vill vara med mig, och alla andra är förlorarna.

Det blev tyst. Paulus stirrade på Ted med avsky. Ted, han kände som vanligt ingenting. Det reflekterades ju i hans blick. Tillslut ställde Paulus upp.

– Du har rätt, sa Paulus. Jag förstår inte dig. Det behöver jag inte, men jag säger det bara en gång Ted. Ingen gillar dig längre. Ingen vill vara med dig längre. Ingen annan än du är förloraren.

– Åh vad tiden går, sa Ted kallt. Hälsa din döda syster från mig.

Den helige anden hjälpte Paulus att behärska sin ilska i just denna stund. I den stunden vände han sig om och gick därifrån, och kom aldrig tillbaka. Han tappade dock sitt anteckningsblock i den där anläggningen. Ted plockade upp den och läste orden. Han fastnade vid ett bibelord som Paulus hade skrivit. Orden var så levande att en tår rann över hans kind. Det var Teds första tår någonsin.