Om jag nu var jag, varför ens försöka? Allt är ju skit. Ett leende betyder inget när det är fejk. Något som du såväl jag vet är sant. Ja, sanningen står alltid fast. Detta är inte värt att försöka ens. Ge upp varje morgon är så himla enkelt. Döden är dock inget man vill utlämna, heller något man ska ha. Men vi alla har det, i en och annan form. Därför, varför ens försöka, om jag nu var jag. Skita i konsekvenserna? Skita i andra? Skita i att försöka?! Allt är i alla fall inte skit. Det håller mig från mig att vara nu jag. För jag är mig själv. Den jag vill vara. Den som vill försöka lösa skiten. Den som inte tar allt för givet och ger upp. Kan jag vara jag? Kanske jag redan har varit jag. Tiden på sinnets egna kåk lämnar ett stort bevis på om jag nu var jag. Livet på kåkens mörka fönster och miss-lyckans bana. Jag kommer inte lång, right? Att vara jag. Världen är emot en. Det är vad som bygger upp en egen spegelbild. En spegelbild som är dig själv, mig själv. Någon som jag vill vara istället för mitt jag. Ett jag som är mer som detet i mitt undermedvetna. Detet påminner minsann om jag, om jag nu var jag. Till en gräns går det. Tills buren tar en. Tills livet bleknar och försvinner ur kroppens skal. Tills någon stoppar en. Då måste man fatta att om jag nu var jag, måste livet ändras på för att kunna uppnå… uppnå…. kunna uppnå… ja uppnå det… du vet… försöket. Om jag nu var jag, varför ens försöka då? Ett jag är inte ett jag om det är fejk. Men om jag nu var mig själv. Den som jag vill vara, fejk jag, har nog en större chans att försöka göra andras och mitt liv bättre.

För om jag nu var jag, så skulle jag förstöra mig själv och andra.