I rymden finns sanningen. Det finns liv. Jag ville bara veta vart jag kom från. Skulle allt vara som jag förväntade? Nej, men det ska inte vara så här. Vilken besvikelse, vilken tragedi. Nog är det över. Ja, släng ut mig i rymden. Låt mig dö. Ett livstecken är inte det enda livstecknet. Varför ens tillåta orättvisa och ondska i galaxen? Det kommer tillslut ändå implodera. Broder, jag är ledsen. Nu behöver jag dig, för en gång skull.

– Vi närmar oss sektorn, sa Angelica. Förbered för landning.

– Uppfattat Angelica, sa Örnen.

Snart är vi framme. Jag har väntat så länge på detta ögonblick. Vi ska hitta ett botemedel, broder. Dessa utomjordingar, dessa outsiders, har verkligen hjälpt till. Rymden är inte en ofarlig plats. Till en början räckte det med att betala dessa utomjordingar, men efter att ha rest runt hela galaxen behövdes inte pengarna längre. Dem hade på ett sätt blivit en familj. Jag bryr mig dock inte om dem. Mitt mål är fortfarande klar, hitta mitt hem till vilket pris som helst. Jag kommer äntligen veta vad mänskligheten är för varelser.

Galaxen är inte direkt en pratsam galax. Inga dokumentationer om andra planeter på de få planeter som det finns liv på. Bara en tidslinje för dessa planeters egocentriska värld. Men vad ska man förvänta sig av avskum. Det går inte att lita på utomjordingarna. Ondska lurkar vid varenda ställe i galaxen. Speciellt på planeten Åvan. Multikulturell planet med massor av olika utomjordingar. Mitt före detta hem.

Mänskligheten fick jag reda om sent i mitt liv. Innan visste jag inte vad jag och min bror var för utomjording. Att leva i de fattiga områden av Åvan får en faktiskt inte bry sig om vad man är för något. Att kanske jag är den enda av min ras är en världslig sak. Men fåtal av min ras måste väl finnas här. Det är ju planet ”Jorden” som gamlingen kallade den. Det underliga är att jag, min bror och gamlingen är dem enda människor som flyttade till Åvan. Vart är resten?

Jag lutade mig mot skeppets fönster. Vi far förbi stjärnorna i en enorm hastighet, en hastigt snabbare än ”ljusets hastighet”. Jag förstår fortfarande inte hur ljus har en hastighet. Sådant skit lär man väl i så kallade ”skolor”. Min bror satt mittemot mig och kollade ut ur fönstret bakom honom. Långsamt drog jag min blick över brorsan. Sorgset kollade över honom. ”Brorsan”, tänkte jag. ”Vi ska lösa detta”. Min bror är ingen människa. Han är ett slags djur. En blandning av en räv och en gorilla. Mannen som uppfostrade oss berättade att min far lämnade mig och min bror på Åvan för att det var ett stort krig på Jorden, ett ”världskrig”. Det var en häxa som dödade min far och satte en förbannelse över min bror. Vi hade tur att mannen räddade oss från häxan.

Örnen kom tillbaka från lagret. Angelica styrde skeppet. Jag kallar henne det för hon ser ut som en så kallade ”ängel”. Hon har vingar på ryggen, helvit hud och huden glödde ett starkt ljus hela tiden. Förståeligt har hon svårt att sova. Örnen är ganska självförklarligt, en stor örn-liknande utomjording. Resten av besättningen var utspridd i andra rum på skeppet. Jag gav en nonchalant blick mot Örnen som hade armarna i kors.

– Är du spänd att få träffa din ras? frågade Örnen.

– Visst, sa jag. Äntligen kommer jag ha ett hem.

– För mig, sa Örnen. Så kommer detta alltid finnas här för dig. Kom ihåg det, du är en del av denna familjen.

– Om du säger så, sa jag nonchalant.

Inombords visste jag att han var rätt, detta var min familj. Men jag kommer inte sakna dem.

Skeppet bromsade in. Vi var framme. Jag stirrade förunderligt. Är detta mitt hem? Vad har hänt? Stora bitar flöt runt i solsystemet. Enorma bitar. De kan inte vara det jag tror de är. Min hand knöt sig till en knytnäve. Ilsket gick jag mot hangaren. Örnen ropade bakom mig medan brorsan hängde med mig. Nu drar vi ner ditt brorsan, mycket måste förklaras.

Mitt lilla skepp lyfte från hangaren och åkte ut. Jag skannade bitarna efter liv, inget livstecken. Bit efter bit skannade jag. Ingen träff, ingen träff, ingen träff! Va fan är detta! Jag slog hårt på fönstret. Glaset fick en spricka. Brorsan satt bredvid och snackade en massa på räv-gorilla språk. Jag fattar inget och har aldrig förstått vad han har sagt. Men tydligen förstår Örnen och resten av besättningen honom. Dessa utomjordingar minsann, jag fattar inte deras språk heller. Det enda språk som jag fattar är mannen som uppfostrade mig språk. Tydligen kan alla i galaxen detta språk för det är så ”simpelt” och ”bara fattigt folk pratar sådant skamligt språk”. Skit samma! Jag skiter i vad dessa utomjordingar säger.

I solsystemet hittade jag tillslut en rymdstation. Långsamt landade jag på rymdstationen. Till min förvåning bodde människor där. Vi var välkomnade av de här människorna. De pratade om hur de har väntat på någon som skulle rädda dem. Jo, jag var överlycklig under hela rundturen. Men när rundturen var över stirrade jag mot denna fadern som hade gett oss en rundtur.

– Vad har hänt? frågade jag.

– Jo, svarade fadern. Det är en lång berättelse som vi kan ta på ert skepp.

Jag stirrade ilsket på fadern. Han försökte smita iväg men jag tog tag i hans arm.

– Du ska berätta, sa jag.

– Eh, sa fadern. Visst, er far var en väldigt respekterad man. Världskriget hände, som du sa, och det slutade oturligt med att planeten imploderades. Bitarna som nu finns i solsystemet är delarna som var Jorden. Rikena som en gång regerade Jorden, utspridda. Alla dog. Till och med din väns ras försvann.

– Min vän? sa jag. Du menar väl min bror?

Fadern stirrade nervöst på brorsan. Brorsan såg ilsken ut, jag har aldrig sett honom så arg.

– Oh, sa fadern nervöst. Självklart. Jag glömde att dem adopterade en Rävill. Ni skickades i en farkost innan planeten imploderade till planeten Åven. Som tur hade mina föräldrar denna rymdstation när planeten imploderade. Åren gick och så föddes jag och min syster. Vi var tvungna att reproducera och se till att leva på den mat vi hade. Mat som skulle räcka till reproducera och rädda mänskligheten. Vi måste…

Fadern bara fortsatte med sitt berättelse. Allt lät verkligen inte så trovärdigt enligt mig. Min bror är enligt honom har ingen förbannelse. Jag hittade på en ursäkt och gick till kontrollrummet. Där hittade jag en karta som visade olika ansikten på de olika bitarna i solsystemet. En såg så lik brorsan. Sedan fann jag mitt riktiga svar från ett hologram av min far.

Han berättade att kriget eskalerade till en domedag. Han var tvungen att bygga en kapsel för hans två söner. En adopterad, och en av hans eget blod. Hittills talade han sanningen, tror jag. Men mannen som uppfostrade oss nämndes aldrig under hologrammeddelandet. Jag förstår inte! Antingen är allt detta sant eller så är allt en lögn. Vem ska jag tro på? Främlingar eller mannen som har uppfostrat mig hela mitt liv. Om mänskligheten är kapabel att starta ett krig och förstöra en hel planet, varför borde jag då vara stolt att vara en människa? Det är kanske sant att människa startade kriget och i slutändan sprängde hela planeten, men sanningen behöver inte vara rätt. Min ”far” berättar hur mänskligheten ville aldrig immigrera sig runt om galaxen. Ett väldigt själviskt svar. Att spränga planeten berättade han ett självisk anledning. ”Nu måste vi hitta ett nytt hem, för mänsklighetens skull”. Men vad hände min brors ras och alla andra riken med olika raser? Är dem inte lika mycket värda som den själviska och ondskefulla mänskligheten? Du, far, påstår att människan är så god. Att mänskligheten är inte som alla andra själviska utomjordingar.

Då hörde jag ett ljud från köket. Alla stod helt stilla och stirrade på rummet i närheten. Två gamla röster skällde ut någon i det rummet. Jag stirrade fundersamt mot rummet och då hörde ett dån. Någon… blev slagen. En flicka sprang ut. Då började jag gå ilsket mot rummet men fadern stoppade mig. Han pratade en massa skit ursäkter. Tillslut tog mina insikter över och jag hoppade på fadern. Alla i köket hoppade på mig medan jag ströp fadern. Nu har jag fått nog av dig fadern! Dem drog bort mig från fadern och jag kollade upp. En glimt och jag förstod allt. Flera av rummen öppnades lite och gamlingar mumlade. Deras rynkiga ansikten syntes. Jag insåg att det fadern sa var en lögn, i alla fall inte hela sanningen. Ilsket rusade jag tillbaka till skeppet och åkte iväg.

Brorsan försökte lugna mig men jag bara marscherade mot bryggan. Besättningen hälsade på mig med en förvirrad blick. Örnen försökte nu också lugna ner mig. Jag kom in på bryggan där Angelica satt vid kontrollerna. Angelica hälsade på mig men jag svarade inte. Min hand smög sig över avfyrningsknappen. Inom kort åkte missiler mot rymdstationen. Örnen skrek bakom mig. Rymdstationen exploderade.

– Va fan håller du på med! röt Örnen.

Angelica log. Hon såg sorgset mot rymdstationen.

– De förtjänar detta, sa jag kallt.

– Vad snackar du om?! röt Örnen. Fanns inte botemedlet eller vadå? Vad gjorde dem? Varför förtjänar dem detta?

– De ljög, sa jag.

– Ljög? sa Angelica sorgset.

– Och dem misshandlar barn, sa jag ilsket.

– Därför förtjänar dem att dö?! röt Örnen.

Jag vände mig mot Örnen helt röd i ansiktet.

– Ja, sa jag. Och om du har något problem med det får du gärna dra åt helvete!

Angelica röt mot mig. Jag brydde mig inte. Allt detta skit behöver jag inte. Så jag drog mot mitt rum. Mänskligheten är över. Det är bara jag kvar. Gamlingen på Åvan kommer nog dö snart. Helvete heller, jag kommer nog dö i slutändan också. Jag la mig i min säng och stirrade ilsket mot taket. De kan lika gärna släppa av mig på närmaste planeten eller fan heller, släng ut mig i rymden. Ångern rös över min hud. Jag visste att jag hade gjort ett misstag. Mina instinkter tog över. Förlåt brorsan, han såg så besviken på bryggan. Varför är jag bara en besvikelse? Gör alla besviken hela tiden. Får skit över rättvisa, medan jag själv vet att jag borde få skit. Rättvisa är kanske inte den bästa vägen. Inom mig stred jag med mig själv.

Då kröp något ut från mörkret. Det var flickan. Jag bara stirrade av skam. Hennes familj dödade jag ju…

– Jag vet vad du har gjort, sa hon.

Jag log.

– Och jag vill säga, sa hon. Tack så mycket. Jag avskydde min familj.

Hon berättade hur hon och syskonen har varit misshandlad av mor och far föräldrarna. Gamlingarna styrde över allt på rymdstationen. Allt var, enligt henne, inte en lögn. Planeten exploderade, jag och min bror var skickad innan planeten exploderades. Men rymdstationen sprängde planeten. Gamlingarna och mänskligheten bestämde att börja på nytt för dem förlorade kriget. Mannen som uppfostrade mig var, enligt henne, bara en helt slumpmässig man som tog hand om oss när skeppet krasch landade på Åvan. Desto mer jag lyssnade desto mer sket jag i hennes berättelse. Jag ville tro på henne men hennes släkt är inte de mest trovärdiga människorna. Heller så vill jag inte tro på mannen som uppfostrade mig.

När hon var klar så gick jag ut ur mitt rum och tillbaka till bryggan. På vägen dit träffade jag på brorsan. Han pratade en massa och förstod inget. Jag sa mina tankar till honom. Min bror är fortfarande min bror. Vi har gått igenom alla möjliga hemskheter under barndomen. Jag vet att han förstår mig och kommer alltid vara på min sida.

– Tack brorsan, sa jag. Bra snack.

Sanningen är tuff att hitta. Den är subjektiv. Därför ligger sanningen i en själv. Du måste bestämma vad som är sant. Låt sanningen vara det du anser vara sant. Men man ska inte tro att det bara finns en sanningen, men istället att din sanning är rätt. För om du inte tror på din sanning kan du aldrig sätta din sanning på test. Om din sanning faller samman så kanske det inte är sant. Det jag anser är kanske heller sanningen. I rymden finns sanningen, livstecken.