Den tid är över. Jag är fylld av skam, hat, rädsla… Om du bara visste vem jag var. Allt skulle bara falla samman. Det var en period då jag var själv. Ingen kunde uppmuntra mig, förrän jag träffade dig. De fåfäng som jag gjorde. Är jag fast? Fasthållen av grymhet och skräck? Släppte jag aldrig taget då, skulle jag ha aldrig blivit fullständig.

– Hej! Kom, jag vill visa dig något.

Alla gånger jag skada andra, alla gånger det gick åt helvetet. Jag vet att jag inte kunde undgå all skam. Det är bara en tidsfråga, tills du också får reda på sanningen. Skarpt ville jag ta din hand, och vända dig. Intill din varma oskyldighet, något som jag inte kan uppnå. Jag tog inte din hand, och jag vände ryggen mot dig.

– Kim? Vart är du på väg?!

Frustrationen över den jag är bara tog över. Förlåt, förlåt att jag existerar. Det är inte du som jag avskyr. Jag har kommit så långt, men det räcker inte. Värdelös, skulle jag alltid förbli. Nu får det vara nog! ”Du” ska inte göra samma misstag för ”du” skall ta steget. Steget som ”du” är så himla rädd att ta. Det finns inget som jag kan göra. Inget som kan stoppa mig att ta steget ifrån pallen, och bara falla samman.

– Kim! Kim!! Sluta skräm mig! Du gör mig rädd. Jag vet att du har gått igenom skit. Levt ditt liv med dina misstag. Förlorad, ofullständig… lämna inte mig, som alla andra har gjort. Jag kan inte förlora en till. Ännu en som, jag har känslor för. Det gör ont, det svider… Inte du, jag vill inte se repet. För vad har jag kvar! Det finns inget kvar för mig, förutom du.

Repet? Den dagen flög rädslan av steget. Jag släppte taget om repet runt halsen, redo. Fast besluten att ta steget, och ta slut på denna skam, hat, rädsla… Du visste vem jag var, en spegelbild av dig själv. Att jag inte tog steget, steget som du också skulle ha tagit… om det inte var för mig. Med bestämdhet vände jag mig om.

– Tack, sa jag. Tack för att du finns.