Vaknade en kväll mitt i natten. Inget man kan kontrollera. Ibland vill bara hjärnan upphöra det omedvetna tomrummet och låta en slukas av kylan. Riktig kyla. Värmen berör mig inte ikväll, för drömmarna finns fortfarande kvar.

Tisdagen slutade med en smäll. Raketer avfyrades runtom skogsområdet. Hejaklacken sjöng midnattsramsan till ljusets spektakel. Det var ljuvligt. Jag ville inte att det skulle ta slut. Vilket liv det var den dagen! Morsan kunde man höra i bakgrunden och brorsan höll på med farliga fyrverkerier. En sak har jag lärt mig i livet; ångra inte det liv du har. Ingen ånger över den första nobben. Ingen ånger över de omöjliga drömmarna. Ingen ånger över vad som händer i livet. Se fram emot morgondag och kolla inte tillbaka. Vissa saker glömmer man och vissa minns man, men kärleken av vänner, familj, bekanta… tar aldrig slut. Det är nyår för fan! Jag kollar tillbaka utan ånger över detta år, så som förra året. Min omgivning älskar mig mer än jag kunnat förutspå.

Januarikvällen, vaknar jag. Skittrött! Jag hade värsta drömmen om att jag blev skjuten. Blod rann över axeln, nej, genom tröjan. Mitt hjärta slutade banka. Kylan omfamnade mig, blodet stelnade. Frös till is. Det blev suddigt och jag blev döv. Sen vaknade jag, och nu tänkte jag somna om. Man kan ofta tycka att det är svårt att glömma drömmen. Man blir obekväm och rädslan får en att rysa. Då tänker jag på att det finns ingen fruktan, ingen obekvämhet, inget att glömma, ingen ånger.