Det är över. Du har gjort illa mig för sista gången. Jag kommer aldrig vara den du vill att jag ska vara. Aldrig ska jag följa dig blint. Aldrig ska du kunna såra mig. Men det är inte försent. Det är aldrig försent. För det finns hopp för alla.

Vi skakade hand på torget. Jag satte mig ner på stolen och han gjorde detsamma. Äntligen kan vi lösa detta. Det har gått några år med honom som min enstöriga bror.

Första träffen på flera år, kanske det finns hopp för honom. För det fanns hopp för mig.

Som syster har man gått igenom missbruk och dåligt sällskap. Kalla mig vad du vill, hora, jävel, fitta. Innerst inne så har du rätt. Med ingen stöd från någon så borde det inte finnas hopp. Mina vänner hade tappat hopp och min familj. För det fanns inget hopp för mig. Jag är dömd till detta. Men tillslut, reflekterade jag. En sorgsen blick över mitt liv tände någon slags ande inom mig. Allt bara skiftades. Ett löfte gav jag till mig själv, och herren. Aldrig ska jag ge upp hoppet. För det borde inte funnits hopp för mig.

I brorsans ögon såg jag en bruten man. Hans fasad lurade väl vem som helst, förutom mig. Den där fasaden känner jag igen, för den var min. Orden ur hans mun lät glatt, men formellt. Inget genuint, som jag var. Jag lyckades rädda mig själv när jag var 15 år, medan trettioåriga brorsan är fortfarande densamma. Finns det hopp för honom?

Det är över. Vi argumenterade hela tiden. Han hade en ensidig diskussion, sket i min sida, som vanligt. Du har gjort illa mig för sista gången. ”Var är systern som jag en gång kände?” ekade i mitt huvud. Jag kommer aldrig vara den du vill att jag ska vara. Du var min förebild, broder. Aldrig ska jag följa dig blint. Du krossar mitt hjärta, varenda gång. Aldrig ska du kunna såra mig. Vi kommer väl alltid kunna vara ”vänner”, men du kommer aldrig att vara min bror tills du ändrar dig. Därför finns det hopp för honom.

Snabbt tog jag min väska och reste mig upp. Ilsket marscherade jag bort till bilen. Men det är inte försent. Det är aldrig försent. För det finns hopp för alla.