Rakt in i fiendens territorium. Ingen fin syn här. Kroppar som sträcker sig över basen. Det gick så himla snett så himla fort. Och jag är den enda som lever, omringad av japaner. Toppen.

Enkel ”gå in och ut” uppdrag. Ta över japanernas bas, och sen enkel resa hem. Lätt som en plätt. Jo, tills missilerna for mot oss. ”Bravo nere!” utropades det på radion. Minsann är den nere, där nere på stranden. Helikoptern nerskjuten. Galet att resan tog oss hit. Mina kamrater satt redo att ta kål på dessa lojala japanerna. Riktig lojalitet minsann, där gick ännu en helikopter ner. Deras ökända metod fick mig att rysa av matten. 10 mot 1 = 0. Planet och helikoptern föll tillsammans i en klump ner mot marken.

– Ange dit namn Amerikanare, röt den kvinnliga officeraren. Svara mig. Vart är dit vapen? Kolla igenom honom!

Inte är detta en ironisk situation. Den nya ”Desmond Doss” kallade dem mig. Intressant hur vi inte har lärt oss från två världskrig. Japanerna, våra vänner efter krigen sätter nu en kniv i vår rygg. Det här är minsann ett kallt krig. Vi går på tunn is. Vilken sekund som helst kommer atombomben landa, och vi är döda. Men vad vet jag. Jag är bara en pacifist som blev indragen i detta uppdrag. Det är inte som att jag valde militär livet. Mina generaler säger att japanerna har något som vår nation behöver. Inte långt från denna bas.

– DD, sa jag. Mitt namn är DD. Jag har inget vapen, för att jag är den goda snubben här.

Genast när vi landade var det över. Japanerna sköt mot oss och en efter en av våra trupper föll. Jag tog inte skydd, bara stirrade ut över basen. Det var lönlöst, varför skickade vi trupper hit ens? Vad är det som finns här? Något underligt hände. Allt bara tog slut. Full av rädsla gick jag mot japanerna. De siktade sina vapen mot mig. Runtom mig låg kroppar från båda sidorna av konflikten. Rakt in i fiendens territorium. Ingen fin syn här. Kroppar sträcker sig över basen. Det gick så himla snett så himla fort. Skit också.

– Den goda snubben? Utbrast officeraren bredvid kvinnan. Låter lite arrogant minsann.

Herr officeraren höll sin pistol mot mig. Jag stirrade ilsket mot honom. ”Slösa kulan” tänkte jag. Det är bara jag kvar. Vilket himla hot. De måste verkligen vara skraja. Nämen, den kvinnliga officeraren beordrade herr officeraren att lägga undan vapnet. Borde inte jag vara död vid det här laget? Varför dröjer dem med avrättningen? De började prata japanska. Efter det eskorterade dem mig till en riktigt gammal man. En riktig trevlig general dem hade. Kort därefter skickades jag, den kvinnliga officeraren Judy och herr officeraren Goku ut.

Vi kom till en grotta, eller mer av en dörr till en grotta. Stället såg väldigt gammalt ut. Jag tänkte precis öppna dörren då Goku knuffade mig åt sidan. Han öppnade dörren och skrek åt mig. Allt var på japanska så låtsades att det var en komplimang. Judy stirrade på under hela resan ner i grottan som nu var nog som en gruva. För mig var hela denna färden helt förvirrande. Japanerna tar mig ner i deras topphemliga underjordiga grotta/gruva/fan-vet-jag.

När vi kom ner fick Judy ett utbrott. Förvånat kollade jag på Judy som skrek mot Goku. Helt rent ut sagt började hon rabbla upp saker om att Goku är i princip en idiot. Det kändes som de hade någon slags romantisk relation, men liksom inte på ett sätt. Plötsligt började Goku gå mot mig, för jag började tröttna på deras snack och satte mig längre bort på en pall. Som tur var hörde jag vad hon sa innan Goku börja gå ”all out super san” på mig. Det var rart att hon hade känslor, men också skumt att jag hade känslor för henne.

– Ta henne, sa jag. Det är lugnt. Jag vill inte stå i mellan er. Hon är din, mannen.

Plötsligt stannade han.

– Något inom mig, sa han. Vill inte sätta en kula i din jävla skalle. Jag gillar dig.

I chock kollade jag på honom.

– Eh, sa jag. Okej? Kanske för att jag är den goda snubben här?

Varför sa jag det? De kollade på mig. Judy kollade med ett leende på mig medan Goku kollade lite surt på mig. De började gå och jag följde efter dem. Tillslut kom vi till ingång. Vi gick in och rummet var fullt med olika grytor. Det såg ut som värsta häxan surtant inredde stället. Då kom två häxliknande kvinnor. Det de sa var bara gibberish för mig. Kan någon förklara för mig vad som händer? Japanerna förklarade att detta är en så kallad fängelsehåla. ”En vadå?!” Tänkte jag. Jag tänkte precis fråga vad de menade… de var borta.

Då var det jag och två galna häxor. Från ingenstans förstod jag vad de sa. De förklarade att detta var en fängelsehålla som erhåller mystiska varelser. Ingen har lyckats gå igenom hela fängelsehålan. Det farliga med detta är de som levde i fängelsehålan. Vi har först häxorna som nu stod framför mig. Enligt dem skulle de ha förtrollat mig till ett djur, men gjorde inte det. De sa ”vi kände bara att inte förvandla dig”. Alla människor som har kommit hit har alltid haft en strid med häxorna, men inte jag. För jag är den gode snubben i denna resan, ofc.

Dörr efter dörr gick jag igenom. Det var väldigt lugnt. Jag hjälpte till och med några av de mystiska varelserna. Men jag kan sammanfatta mina träffar. Sirenerna, vackra varelser och väldigt klängiga. Man fick väl göra en deal med dem för de sjung ju inte, vilket var bra för jag vill inte bli uppäten. Varulvarna, håriga varelser. Ylade en massa och levde i en skog. Så det tog väl några dagar med hundar som hängde med. Leka med pinnen var i alla fall någorlunda roligt. Vampyrer, fula varelser och avskydde lök som jag. Skönt att det finns lök hatare som mig. Zombies, ett ord, super klängiga. Det var jobbigt när jag fastnade mitt i en flock av zombies. De var ofarliga, de ville bara hålla fast mig över hela kroppen. Det var jobbigt när det var runt kanske 50 händer som rörde och klämde på mina kroppsdelar. Feer, två ord, små och irriterande. De lämnade aldrig mig ifred så man hade typ massor av ”flugor” över en.

Sista dörren öppnade jag med hög förväntning. Det är här priset skulle tydligen vara. Jag öppnade dörren och… det var tomt? Eller, där! En kista. Den hade inget lås. Långsamt öppnade jag kistan. Wow, det kan inte vara det. Här låg alla de mystiska prylarna. Legender som har förseglats i denna kistan. Precis när jag skulle ta ut något ur kistan fick jag en känsla. Ingen vaktade denna kista. Så jag kan helt enkelt bara gå tillbaka och? Styra världen? Döda japanerna? Ge sakerna till generalerna där hemma? Denna kista är förseglad här inne för en anledning. Tänk dig, vem fängslade dessa varelser? Personen som hade allt i denna kistan. Ingen har lyckats komma hit, förutom jag. Varför?

– Jag är den gode snubben, sa jag.

Mina ord var inte mina. Dessa ord bara kom ut. Då blåste jag bort dammet på framsidan av kistan. Ord kom över kistan ur dammet. Allt kändes så overkligt. Personen.