Senapen rann över korven. Kunderna bara kommer och kommer. Dag efter dag stod jag här. Jag har alltid undrat varför dem dagarna tog slut. Hon var min fina byggnad. Men vad fan vet jag, hon kanske har det bra med den nya ägaren. Vid luckan gav mannen korven till mig. Jag tog en tugga, och sen svalde. Mm, jag saknar minsann min korv med bröd.

– David, sa jag. Kom igen, bestäm dig nu. Jag har fler kunder.

– Ja, sa David. Det är svårt att välja från din meny av skit.

– Nämen, sa jag. Välj för fan!

David tog emot kebaben och drog åt helvetet. Skönt att den där jäveln äntligen drog. Min enda stamkund som är släkt med mig. Jag fattar inte hur vi ens är släkt. Adopterad jävel. Den där jäveln kommer alltid hit och retar mig. Han jobbar på banken i närheten. Vid lunch tiden kommer han hit till min ljuvliga gatukök. Rik jävel minsann, kommer hit varje dag nästan.

Jag önskar att jag kunde ha ett bättre betalt jobb. Gatuköket var mitt enda alternativ för jag brukade driva ett sådant i mitt hemland Turkiet. Man tjänade knappt inget där heller. Pengar skulle lösa allt för mig. Räkningarna, alkoholen, frugans gnäll. Ah, bäst jag stänger för idag. Frugan kommer bli skitsur om jag inte kommer hem i tid.

– Varför säljer du inte gatuköket?! Röt frugan.

– Vad tror du att jag har hållit på med i de senaste veckorna?! Röt jag.

– Det är bäst du tar David erbjudande också, sa frugan surt.

– Jaja, sa jag. Jag lovar att den så fort jag sålt gatuköket.

Jo, jag sålde minsann gatuköket och jag började jobba på banken. Det är inte första gatuköket som blir köpt runt om landet. Detta stora företaget köpte upp så fort de kom till mitt område av storstaden. Gatuköket var mitt största misstag och jag är nöjd att ha sålt det. Hon var bara en börda. Hon älskade jag.

Att jobba på banken fick mig att reflektera. Jag saknade henne. Den lilla byggnaden som jäveln David kom och tog jädrans lång tid. Kunderna vände håll så fort dem såg att David stod där. Jag skrattade inombords medan jag gjorde kontorsarbete i banken. Sätta upp konton för kunderna är väldigt jobbigt och tråkigt. Det bara så svårt med dessa moderna apparater som jag inte behövde lära mig använde. Jag är en försäljare, inte en värsta mäklare.

– Tack så mycket, sa jag till mannen vid gatuköket.

– Men, sa mannen. Är inte du den förra ägaren?

– Jo, sa jag. Det är jag.

– Jag brukade gå hit, sa han. Din kebab var den bästa kebaben i hela Malmö.

Jag såg sorgset på henne, min älskade gatukök.

– Tack, sa jag. Tack för korven.

Sedan gick jag därifrån. Ta hand om henne, Sibylla.