Har inte det här hänt förut? Jag har varit i denna situation förut. Förut, stannade jag kvar längre. Nu ger jag mig av. I mina ögon glödde en eld. Ett misstag, en gång som han försökte ta över. Det klarar jag inte av med igen. Stegvist gick jag ut ur sovrummet. Rop hördes bakom mig. Tänderna var ihop bitna och mina händer darrade. Mannen låg kvar, han följde inte efter mig. Flashbacks av en flicka som blev dragen in i ett rum efter ha försökt flytt såg jag. Tårar föll nerför kinden och dörren öppnade jag hastigt.

”Ta i för fan!” Röt mina tankar. Den stora jätten tog i sin genomgång. Mina händer höll hårt i täcket. Sängen skakade över dådet. Vilken känsla! Vilken grej! Jag har aldrig känt denna sköna fenomen. Det är alltför… hett… här inne… oh… jag är helt slut… Jätten fortsatte sin melodiska dåd. Stönen från min röst fortsatte eka i rummet. Sluta inte.

– Sluta! Röt jag. Jag vill inte.

Nej! Låt mig va! Släpp mig! Hjälp! Ah! Nej-nej-nej! Sluta för fan! Nu räcker det, snälla! Kan du snälla sluta! Jag vill inte längre! Ah! Av från mig! Jag sa sluta! Är du döv eller?! Ah! Snälla, sluta! Sluta gör mig illa! Alla dessa ord rann i mitt huvud när jätten bangade in sin grej i mig. Min kropp frös. Det är inte första gången detta hände på kvällen. Kan jag inte få sova? Varför kommer jag tillbaka till honom hela tiden? Varje gång jag försökte säga att jag inte ville så lyssnade han inte. Ofta, lät jag honom göra sin grej. Mina stön försökte låta som om de njöt av detta. Du vet, jag älskade ju honom… är det dock sant?

En natt bröt något av i min själ. Under jättens långdragna dåd så fick jag nog. Något fick mig att kämpa emot honom. Han var stark, men jag bara fortsatte smita iväg. Tillslut, föll jag på golvet. Jätten röt i sängen på mig. Jag lyssnade inte, jag hörde inte honom. Det enda jag hörde var min egen röst. ”Dörren” mumlade jag. Som en zombie gick jag ut ur sovrummet. Han fortsatte ryta. Jätten ställde sig upp och gick mot mig. Jag hörde nu hans steg som gick mot mig. Då, när han tog tag i mig, skrek jag allt jag kunde.

Långsamt gick jag nerför trappstegen utanför porten. Halvvägs satte jag mig. Det förflutna kommer förfölja mig, med denna nya mannen och den efter honom. Varför kan jag inte bara glömma? Glömma jätten. Kunna njuta av en man som rör min kropp som jätten. För det är inte fel att kunna ha en stund i sängen med en man, det är bara att jag har varit med om något liknande, något värre, som spelas upp varenda gång dådet sker. Jag har bara mig själv att skylla på. Det gick för långt försent. Om jag bara hade lämnat honom tidigare, första gången som jag inte ville ha honom i min kropp. ”Du äcklar mig” säger en röst inom mig.

En tår började rinna över min högra kind. Min blick stirrade ut rakt fram, kallt och utan känslor. Bara en blank blick, som grät. Tårar som bara rann långt neråt tills den föll ner på trappens hårda betong. Jag bet hårt i underläppen. Mina ögon blundade och jag lutade huvudet uppåt. Sedan vaknade ögonen hastigt upp och jag stirrade upp mot skyn. En suck föll över mig. Hastigt slängde jag mitt ansikte i mina händer. Jag började böla intensivt. ”Behärska dig” hörde jag i mitt sinne. Då, hastigt, ställde jag mig upp och torkade av tårarna med armen. Snabbt gick jag ned resten av trapporna tillbaka till verkligheten. Hem. Inget mer av mitt förflutna behövs påminnas, livet fortsätter.