Skalet sprack med en smäll. Det sköra skalet som höll ihop oss.

Varje morgon vaknade man optimistiskt, men det är naivt. Varje dag flöt på, men det tas för givet. Varje kväll somnade man oskyldigt, men det klandras bort. Du sätter skulden på mig och jag litar på dig. Jag tror på de ord du säger. I en lång tid var det sanningen. Du var en del av mig. Den andra halvan av mitt bräckliga skal. Sliten, tog jag bort oron. Det jag gjorde var inte tillräckligt. Mer skulle jag ha gjort, mer av si och så skulle finnas i varje tillfälle med dig. När det tros vara över kommer du till mig och skriker ut att det är mitt fel. Jag ska inte ha din sympati. Det gick för långt.

Du la ut dina anledningar rakt på sak. De gånger jag gjorde fel, istället för de gånger jag vi gjorde rätt. Där du skyllde på mig, istället för oss. Allt vi kämpade var förgäves. Instängd i ditt egna lilla skal, frös du ut mig. Aldrig kan jag glömma vad du gjorde mot mig. Jag trodde att det inte skulle sluta med en smäll. Att du skulle förstöra vårt skal.

Skalet sprack med en smäll. Det sköra skalet som höll ihop oss… Du ångrade dig dagen efter.

För alltid ska jag älska dig, men för evigt kommer jag ogilla dig.