Hur kunde allt gå så fel? Låt inte det sluta så här. Du hade ju mig, men det verkade inte räcka till. Min älskare låg där livlöst. Mörkret omfamnade mig i det upplysta rummet. Jag satt vid sängkanten, som jag har gjort så många gånger, och grät. Tårarna slukades av lakanet. Med ett fast grepp höll jag den rynkiga handen. Tomheten var ofattbar.

Hur kunde allt gå så perfekt?! Fy fan! Idag träffade jag min framtida kärlek och imorgon var altaret redo för mig. Natten var ung och jag låg bredvid min älskare. Min hand smekte över den lena kinden. Ett glatt leende smög fram. ”Älskling, jag kommer aldrig lämna dig” tänkte jag. ”Och, du kommer göra detsamma”. Långsamt drog jag av täcket och ställde mig upp. Jag stirrade ut mot månskenet som lyste med en perfekt stråle. Det var då jag drog för gardinerna för att gömma månen. Månen försvann inte, den finns kvar där ute även fast den inte syns längre. Jag vände mig om och gick till andra sidan av sängen. Till slut satte jag mig vid sängkanten och drog min hand över armen. Ögonen öppnades och ett vackert skratt fyllde mitt hjärta med glädje.

Alkoholen tog min älskare i väg. Helt förstörd satt min före detta kärlek i soffan. Vid andra ändan satt jag slutkörd. Det tar på ens krafter när bråket aldrig tar slut. Det tar på krafterna när någon man älskar förstör allt vi har byggt upp. Det tar för fan på krafterna när älskaren fortsätter att dricka, dricka, dricka! Jag suckade och lämnade rummet. Med tunga steg gick jag till sovrummet och satte mig vid sängkanten. Här inne var det tyst och lugnt. Med sorgsen blick kolla upp för svar. Svar på var mina krafter ligger. Till den som står ut med mig, som är trogen. Din kärlek är orubblig, efter allt jag gör. Efter alla misstag jag gör, efter all synd jag begår. Du är där, vid min sida.

Dagarna flyger förbi och ord sprids i kretsarna. Frågor fortsätter ställas i smyg. ”Varför lämnar inte du bara personen. Det är inte samma person som du en gång blev kär i. Ser du inte att det finns ett problem i ditt liv som du lätt kan skiljas från? Det är okej, du behöver inte vara trogen till en främling.” Förskräckt satt jag vid sängkanten. Min blick gick över samma kropp som jag en gång hörde det vackra skrattet. Alla har lämnat älskaren, förutom jag. Är det dags att ge upp hoppet? Hoppet om att min kärlek kommer tillbaka till mig? Ja, det är det. Den personen kommer aldrig tillbaka. Däremot upphör inte min kärlek. Du är och förblir min älskare. Det är mitt val, det är mitt löfte, det är ovillkorlig kärlek. Oavsett vad som händer så kommer jag alltid älska dig, Kim.

Tomheten var ofattbar. Kim levde ett tufft liv där striden mot alkoholen och tragedin överrumplade älskaren. Folk distanserar sig med sådana som Kim. Människor som ingen vill ha, människor som ingen älskar. Det är synd att Kim inte såg att jag fanns där eller att det fanns en frälsare med gränslös kärlek. Jag önskade bara att jag fick höra Kim säga ”Jag älskar dig”. Sorgen och flaskan dränkte Kim medan jag var åskådaren. Efter begravningen satte jag mig vid sängkanten för en allra sista gång. Jag tog ett djupt andetag och öppnade upp det vikta A4 pappret. Ord blev meningar, meningar blev stycken, stycken blev till en kärleksförklarelse. Glädjetårar rann över min kind samtidigt som min förfallna kropp gav upp.