Sprid ditt ljus. Det finns hopp för dig. Men, egentligen, betyder det inget för dig.

Hur mycket bevis behöver du?

– Tillräckligt

Jag antecknar väl det. ”Tillräckligt” anser patienten som en tillräcklig mängd av bevis. Bevis, uppmärksamhet. Likväl som min diagnos är detta det hon behöver. Jag måste ge henne min uppmärksamhet. För det håller henne vid liv. Uppnås inte denna mängd bevis, då risker jag förlora henne. Mina ord ska ju lösa denna uppmärksamhet. Få henne att se att hon inte behöver bevisa något för att få sin uppmärksamhet. Bevis skall vara tillräckligt för henne, men det är inte så. Du är min läkare. Läk mitt hjärta… jag kan inte. Det finns ett ljus inom dig. Sprid ditt ljus. Det finns hopp för dig. Men, egentligen betyder det inget för dig.

Vad säger ditt hjärta? Vad säger din själ?

– Vad menar du?

Hon förstår inte. Helt värdelös är du. Varför har jag det här jobbet ens? Patient efter patient fortsätter leva i misär. Inget hjälper. De är döende, oläkbara. Likaså är hon. Långärmad tröja täcker för de där ärren. Skurna sår, rivna till ofattbar utsträckning. Varför kan du inte bara sluta skada dig själv?! Snälla, sluta! Tårar försöker rinna, men jag kan inte låta dem komma. Jag måste vara professionell. Mitt yrke bygger på vara stjärnan som ska hjälpa dessa människor. Min terapi ska vara oklanderlig. Du är min räddare. Jag behöver dig! Lös mina problem! Du är min!

Inget. Fortsätt. Vad hände efter alla frös ut dig?

– Jag gick in i vägen

Du bröt ihop. Nu är du här. Här hos mig, men räcker det? Det räcker med att jag utför min terapi för evigt. För jag vill inte låta dig försvinna från vår värld. Det räcker med att flertal har redan slutat komma. För de finns inte kvar längre. Det räcker inte. För det är inte tillräckligt. Kan du inte se? Kan du inte se att det finns ett ljus inom dig? Du behöver inte gömma dig från det. Men, lågan kommer slockna. För… jag vet inte… för du är min… min fiende. Min största fiende. Du är min. Varken du vill det eller inte. Du är min fiende, och jag tror på dig. Du finner ditt ljus i sinom tid. Eller inte. Ännu en begravning då.

Då är vi klara. Vi träffas nästa vecka, samma tid.

– Ja, kanske det

Tungt landade hennes kalla blick mot mark. ”Ja…” sen mumlade hon kort. Orolig såg jag henne gå ut vid dörren. Inget mer jag kan göra. Allt faller ju på hennes förmåga att lämna över kniven. Allt faller ju på hennes förmåga att göra en förändring. Jag har sen länge släppt ansvaret över patientens undergång. För jag vet att det finns ett ljus i mig. Att det finns ett ljus inom alla. Det gäller bara att lysa. Lys upp din värld, lys upp ditt liv. Du är min, sa han. Han tänker inte lämna dig. Jag kommer lämna dig. Du är inte min. Du kan aldrig bli min. För jag är inte lösningen, jag är ingens lösning. Han är din. Han är min.

Kom tillbaka. Jag ångrar mig, du är min. Snabbt sprang jag ikapp henne. Hon vände sig om förvånad och jag kramade henne. Snälla, lämna inte mig. Det är redan för många som har. Hon bara stod kallt där, med en trött blick. De där ärren kan bli glömda. Det finns en utväg. Ett sätt att övervinna detta. Hon knuffade bort mig. Jag stod förskräckt där. Jag måste säga något.

– Vänta

Hon stirrade ner mot marken. En tår rann över hennes kind.

– Jag har väntat tillräckligt länge

Då, sprang hon ut ur byggnaden. Jag stirrade ilsket, men ledset mot dörren som hon sprang ut. Det är minsann kört. Sista gången man såg henne. Ännu en ung flicka som har sin hals skuren. Jag fick panik och trauman kom tillbaka. En, efter en. Hängd. Påkörd. Explosion. Drogad. Hypotermi. Skjuten. Jag kan inte. Jag kan inte låta en till gå förlorad. Hastigt öppnade jag dörren och sprang åt flickans riktning. Hon kan bli räddad. Hon måste bli räddad. Jag kanske inte kan rädda henne, men jag kan stoppa henne. Han ska rädda dig. Du är min uppgift. Det är min uppgift att få ett stopp på detta. Om inte det vanliga sättet fungerar, måste jag använda det sanna sättet.

Det finns någon som älskar dig. Som har alltid älskat dig.

– Lämna mig ifred!

Hastigt tog hon fram sin kniv och höll den över halsen. Folkmassan, bara stirrade på oss. De tog upp mobilen och filmade. Några skrek, och några mumlade. ”Vad tänker hon göra? Säg inte att hon kommer”. Tårar rann över hennes kind, medan jag närmade henne långsamt. Hon började långsamt skära upp halsen. Paniken bara exploderade och jag började gråta. Det händer verkligen. Blod rann. Kniven gled elegant. Jag föll på knä och skrek. Min blick föll ner, full av tårar som rann som en flod. Med min näve slog jag marken. Jag bröt handen, och blod rann. Ilsket slog jag en gång till. Tredje gången röt jag ännu högre av smärta. Jag kollade upp med en sorgen blick mot flickan. Tyst, grät jag. Blod rann ner över den knutna näven och ner på marken. Julia. Anna. Erik. Lars. Peter. Sara…

Kniven stod stilla. Ögonen var vidöppna. Skräckslagna. Hennes ögon såg på mig. Hennes vackra ögon var vid liv. De blinkade. De stirrade på mig. Hon stod där, med kniven mot halsen. Den hade stannat. Lammet har inte blivit slaktad. Ett annat lamm har redan blivit slaktat, så att inga fler lamm skall behövas slaktas. Han har räddat mig. Räddat mig från en tidig död. Räddat mig från att slakta mig själv. För ingen brydde sig om mig. Ingen förstod mig. Förrän jag fann dig. Förrän du blev min.