Gräset sveptes in i tomrummet. Kraften växte, och allt bara försvann. De svarta hålen i mina händer svepte bort gräsplätten. Tjejen vid trädet framför mig flämtade av rädsla. Med ett kraftfullt steg framåt rycktes grenarna runt mitt ben av. Jag stirrade mot trädet med en tom blick. Smärtan, den steg inombords. Nästa steg bröt grenarna runt det andra benet. Tösen förberedde sig för en strid. Då är det väl min tur att visa mina krafter, lilla träd-tös.

Fader, om jag bara kunde se dig igen. Regnet föll som skyfall. Det bara dränkte mig, sänkte mig. Gravstenen stod kall framför mig. Den dag du dog försvann mitt hopp. Mitt hopp att kunna ha någon som kunde trösta mig, någon som kunde rädda mig. Tårar gled långsamt över min kind. Dropparna från regnet sköljde över mina sorgsna tårar. Hur befinner jag mig i ett sådant här liv? Möt mig, fader, möt mig och ta min sorg.

Ett snabbt svep med handen och ett hål slängdes ut. Tomrummet sög in allt framför det. Löven från trädet föll in i hålet. Träd-tösen höll hårt i trädet och av ren reflex skapades en gren. Grenen såg ut att ha kommit från trädet, då hon drog ut en gren ur trädets yta. När grenen precis blev en halv meter lång så kastades den rakt mot mig. Som ett spjut, gick den genom min axel. Jag föll ner på knä med en halv meter lång gren fast inuti min axel. Vi satt fast i varandras fällor, synd att det behövde sluta så här. Den första personen som hade krafter som mig, föll av rädsla. Men jag är inte rädd för döden. Jag har redan förlorat en del av mig själv, låt resten bara sugas in i det svarta tomrummet. Min sorg kan väl äntligen ta slut, återförenas med min andra del.

På knä stirrade jag mot graven. Med all kraft jag hade slog jag med knytnäven på gravstenen. Knak, bröt mina ben i handen. Av ilska skrek jag ut. Ännu ett slag och blod rann över min hand. Svagt höll jag kvar knytnäven fast i marken. Ta min smärta! Ta mitt liv! Ta det bara! Min andra knytnäve reste sig och slog med rejäl styrka rakt mot namnet på gravstenen. Igen! Ben bröts, blod sprutade. Till slut satt jag där på knä med djupa andetag. Res dig, kom igen, res dig ur graven.

Tiden stannade. Pojken stod bredvid mig. Min blick reste sig mot honom. Han gav mig en käftsmäll. Jag spottade ut blodet ur min mun.

– Vad bra det går för dig Micke? utbrast pojken. Du vet verkligen hur man behandlar en ung flicka.

Med en djup suck tittade jag upp mot pojken.

– Träd-tösen anföll mig, sa jag. Nu ska vi se vad hon går för. I alla fall, om du ursäktar mig, jag har en strid att utkämpa.

Pojken suckade.

– Jag förstår varför du tilldelades en av förintelsens krafter, sa pojken.

Med skam kollade jag ner mot marken. Dessa krafter är inte ämnade för mig. Jag är inte ämnad att föra fram domedagen. Sätta ett svart hål, ett hål stort nog för förintelsen av solsystemet. Liknande krafter ska inte falla i fel händer, och det ska jag se till att de inte görs.

– Lätt för dig att säga herr tid och rum mästaren, sa jag. Du har levt flera millenium. Intressant att någon som du ansvarar över tid och rum.

– Fokus Micke, sa pojken allvarligt. Försök inte begrava oss med det där svarta hålet.

Pojken pekade allvarligt mot det svarta hålet framför mig. I en större skala och hon skulle lätt ha sugits in. Eller om jag ökade det svarta hålets sugkraft, vilket av dem som skulle komma först är jag osäker.

– Visst John, sa jag allvarligt. Jag fixar det.

– Det förväntar jag mig att du gör, sa John.

Tiden började gå igång igen.

– Har jag någonsin inte mött dina förväntningar?

Av desperation höll jag om gravsten. Ett fast grepp om den, en slags obekväm kram. Jag skrattade. Det är som om jag aldrig har uppnått dina förväntningar, far. Att släpa på denna sorg skulle inte göra dig stolt? Din son, sprider sorg, istället för att ta andras sorg. Plötsligt började mina händer brinna av svart eld. Jag höll hårt i gravstenen och blundade. Allt var mörkt, ett svart tomrum. Röken från elden fick mig att hosta. Något svart ämne flöt ut över mina händer. Händerna kändes tomma. Då drogs något vasst över min rygg. Jag vaknade till och fick panik över denna hemska syn. Snabbt släppte jag taget om gravstenen och slängde mig själv bakåt. Jag landade på rygg. Helt tyst satt jag där och stirrade över de svarta hålen i mina händer.

Det svarta tomrummet försvann. Träd-tösen flämtade med snabba andetag. Jag var på knä, med ett spjut i axeln. Aj, vad det svider. Hon stirrade förskräckt på mig. Till slut lyfte jag upp min kropp och började halta mot henne. Det verkade som om hon var fastfrusen. Jag stannade rakt framför henne.

– Var inte rädd, sa jag.

Långsamt lyfte jag min hand mot spjutets ände. Hålet började dra in spjutet. För att inte skrämma upp henne fortsatte jag i långsam takt dra in hela spjutet. Hon började darra, och en tår syntes rinna över hennes kind.

– Vem är du? frågade Träd-tösen blygt.

– Jag, svarade jag. Är ett monster. Menad att förstöra världen.

Träd-tösens kropp började skaka, och stirrade ner mot marken.

– Så, sa hon. Du är också ett monster? Vad bra, hihi.

Den sorgsna blicken som stirrade neråt, kollade nu upp mot mig. Hon har tur att ha tilldelats en av skapelsens krafter. Kraften kanske har tilldelats till en god människa, till den rätta människan. Annars måste jag lära henne. Om inte det går, så är hon obrukbar. Jordens växter ska inte dö ut.

– Kom, sa jag och vände mig om.

Dags att fylla det svarta tomrummet i världen.