Familjen älskade henne på sitt sätt. De gav henne ett hem, de gav henne mat på bordet. Hon levde i trygghet och bekvämlighet. Det perfekta livet och den perfekta dottern. Duktig i skolan och lydig. Dottern respekterade föräldrarna och ville gengällt göra dem stolta. I hennes situation skulle det betyda i framtida gifta sig med Raphael. Det var förbestämt och inget problem för henne. Hon älskade sina föräldrar för mycket att svika dem.

– Nady, sa modern. Du får inte missa bussen.

– Ja mama, sa hon. Kommer!

– Lycka till på provet älskade Nady, sa modern glatt.

– Jag älskar mama, sa hon. Det kommer gå bra, det lovar jag.

– Jag vet, sa modern. Jag förväntar inget annat. Stoltare kan man inte vara.

Modern kramade dottern innan Nady gick ut. Hennes promenad ledde till bussen. Hon steg på som vanligt och satte sig vid fönstret. Inget märkvärdigt med det, men det som nu skulle hända var märkvärdigt. Ett citat. En skylt. Flög förbi, och hennes blick fastnade tills det inte gick att se den längre.

Resten av dagen tänkte hon på de där orden. Ord som talade till hennes hjärta. Provet gick galant men för första gången ifrågasatte hon vilket värde ett papper med ord hade. Detta skulle avgöra hennes framtid. Det var som tänkaren inom henne vaknade upp. Därför beslöt hon sig att gå hem i stället för att bussen som hon brukade göra. Hennes nyfikenhet förde henne till skylten.

Där stod hon, ensam framför skylten. Nady försökte förstå vad orden hade för betydelse. Byggnaden bakom var ett hem. Skylten välkomnar sådana som Nady att ge Honom en chans. Ge personen på skylten en chans. För detta är Hans hus, den som söker Honom kommer finna Honom. I denna familj är man en kropp, ett väsen. Det var då hon beslutade sig att knacka på och kort därefter föddas på nytt.

– Ut! Röt modern. Ut härifrån!

Utan förvarning drog kvinnan Nadys arm.

– Mama! Bönföll Nady. Släpp mig! Mama!

Hon kastades ut från hennes hem. Modern slog igen dörren medan dottern bankade på dörren. Ropet till modern hördes över hela grannområdet. ”Mama! Snälla, öppna dörren. Mama! Mama! Papa? Papa?! Nej! Ah!” Pappan öppnade dörren och slag efter slag förstörde sin egen dotter. Knytnäven blev mer och mer blodig. Skrikandet från Nady försvann tillslut. Då lyfte fadern upp henne och bar den nästan helt livlösa kroppen till staketet. Där slängdes hon över som en påse av sopor. Det finns inget värde i henne längre. Den största besvikelse i familjens historia.

Regnet spred blodet över trottoaren. Nady låg där och stirrade upp mot himlen. Det finns ingen återvändo, familjen har vänt en ryggen. Tankarna vällde upp och förlamade smärtan. Hon grät och grät. Modern och fadern kollade ut genom fönstret. De skakade på besviket huvudet och suckade över allt oväsen. De har inte längre en dotter. De kan inte acceptera den person hon har blivit.

Det tog inte långt tid innan hon lämnade landet och studerade utomlands. Nady försökte under dessa år att ringa föräldrarna men de hade blockerat hennes nummer. På sociala media hade alla foton på henne raderats. Det fanns inget hon kunde göra. I hennes bakhuvud fanns ett svagt hopp om att läka såren. Eftersom hon faktiskt sjukt nog älskade sin familj. Familjen som är bunden av blod.

Nady var inte ensam i det nya landet. Här fanns det mer frihet och mindre förföljes vilket gjorde lättare för henne gå hem till Honom. Ett hem som hade människor som älskade henne för den hon är. Det var en familj bunden av anden.

Under denna tid bytte Nadia namn till Elisabeth. Liz gifte sig med en av sina andliga bröder som stöttat henne så mycket i början av sitt nya liv. Hennes bästa vän Rakel var inte med i den andliga familjen men brydde inte om att de var olika.

En dag ringde det på telefonen.

– Nady, sa modern mjukt. Det var ett tag sen, allt väl älskling?

Krig hade drabbat hemlandet. Modern och fadern tvingades fly. De har precis landat vid flygplatsen. Allt de hade blev ner bombat, och sonen klarade inte smällen. Dog i faderns armar medan fler bomber föll. Det sjunk in för Liz att hennes kära bror, som han inte träffat eller pratat på flera år, inte längre var vid liv. Hon försökte hålla igen tårarna.

– Stanna där ni är, sa Liz. Jag är på väg.

Hastigt hoppade hon in i bilen och satte gasen i botten. Liz kände sig överlycklig och tårarna rann. ”De klarade sig” tänkte hon. ”Tack så mycket. Dig kan jag lita på, tack. Din trofast sviker aldrig. Jag har längtat efter denna dag. Haha, ja. Du hör mig, du hör min längtan. Tack, och tack och tack. Tack så hemskt mycket. Tack att jag fann Dig. Tack för den familj jag har. Endast ovillkorlig kärlek finns hos dig, endast nåd.”

Dörren flög upp och hon sprang. När hon närmade familjen börjad hon sänka hastighet och gå med bestämd takt. Liz stannade framför sina föräldrar. Hon tog en lång blick över dem som att hon inte kunde tro på det hon såg. Att det inte verkligen var dem som stod framför henne efter decennier. De stod där med huvudena nere av skam.

– Nady, började modern. Kan du någonsin förlåta oss?

Ett brett leende föll över Nady. Hon småskrattade.

– Självklart, sa hon med brusten röst. Självklart mama.

Hon omfamnade hastig modern som bara började gråta.

– Nady! Grät modern. Min kära Nady! Min Nady.

– Mama! Grät Liz. Mama, fy vad jag har saknat dig. Oroa dig inte, jag ska ordna allt. Det lovar jag.

Liz körde hem familjen. De träffade på hennes man som välkomnade dem in. Han hjälpte fadern med att fixa ett jobb medan Liz hjälpte modern att fixa in hennes yngre broder till en riktigt bra skola. Efter den dagen läkte såren och förlåtelsen och nåden tog fäste över bitterheten och ilskan. Nady har älskat sin familj sen hon föddes och inget skulle kunna förändra det. De som förstår detta vet vad sann kärlek är eftersom Han har älskat oss först.