De begär jag har behagar jag. Varje natt som vi ses. I kammarens mörka tysthet till morgonens solstrålar. Då träffas vi, då lever jag min dröm. På sistone behagas jag inte. På sistone blir det svårt att se dig i mörkret. Du var ju där för att behaga mig! Vart är du nu?! Nu när jag ligger och försöker tyda våran värld. Den värld jag har skapat, den värld bara du finns i. Ditt ansikte har alltid funnits i olika former, men du har alltid behagat mig. Behagat mig, nått mina förväntningar, till skillnad från verklighetens versioner.

Jag träffar mina klasskamrater varje dag. De tänker jag aldrig på vid nattens begär. För du är den jag tänker. ”Ändå har jag haft deras ansikten”. Hur skall du annars se ut då?! Flämtande vaknade jag upp. Förvirrat såg jag mig om. Bryt inte ihop, det finns fortfarande ett hopp. En ny person, som kanske är lik dig. ”Lik mig? Tror du det”. Nej, det gör jag egentligen inte. Jag blundade hårt och försökte återvända till dig. De begär om den rätte fortsätter.

På dagen arbetar jag hårt. Sommarjobbet har gett mig möjligheten att kunna träffa nya människor. Det är nu jag kommer träffa någon som inte är som alla andra. Någon som faktiskt kan imponera mig, någon som jag faktiskt villa investera min mest värdefulla valuta, min tid. Den tid jag har kan inte bli spenderad på svikare, utnyttjare, otacksamma människor, eller icke unika typer. ”Undra på att det inte finns någon, du har för höga krav”. Du kanske har rätt, men jag har ju iallafall dig. De begär över idealet behagas i dig.

Behagat. Varför behagar du inte mig längre?! Jag kan inte se alla dessa världar som du finns i. Du finns inte där längre. Alla dessa verkligheter, alla dessa konversationer, alla dessa människor, som kunde existera. Det är kanske inte en lösning längre. Det kanske inte behagar mina begär längre. Därför tänker jag utesluta dig. Bara sova, och sedan är det morgon igen. Leva mitt tråkiga liv. Kärlekslösa liv. För detta är inte kärlek, bara en avbildning av mina begär och fantasi. Jag har tröttnat på dig, tröttnat på att behaga mina begär. De begär jag har behöver jag inte.

”Det säger du minsann”. Nej, ska bara sova. Inte en tanke över dig ska manifestera. Natt efter natt, fick jag ingen sömn. Det är som om jag behövde dig. ”Såklart du behöver mig, du är beroende… i mig”. Jag vaknade drastiskt till. Jag har lyckats klara mig utan dig i flera dagar. Sommaren är snart över. ”Kanske du bara behöver se ansikten”. Aldrig, aldrig, aldrig… ska jag se dig igen. Aldrig ska jag låta dig infektera mitt sinne. ”Inte mig, vad ska härnäst behaga dina begär”.

Du har rätt, inget kan få mig att sluta ha de begär som behövs behagas. Att säga att jag aldrig kommer bli infekterad av begär är naivt och dåraktigt att säga. Men jag begär inte längre dig. ”Verkligen? Är det verkligen sanningen?”. Ja, det finns ingen värde att slösa min tid i en verklighet som inte existerar. Det är något jag får kämpa emot. ”Varför kämpar du emot mig?! Jag trodde jag var ditt allt”. Minsann, jag är minsann mitt allt. Din röst är ju ändå bara jag och det jag gör är att tillfredsställa mig själv. Det är inte kärlek. Kärlek är att tillfredsställa andra. De begär jag har behagar inte andra.

De begär jag har behagar jag inte. Det är en strid. Ibland förlorar man och ibland vinner man. Striden är inte engångsgrej. Striden fortsätter för de begär jag har kommer alltid tillbaka. Det går inte att förtränga alla känslor och begär som man behaga. Det lärde jag den hårda vägen. ”Bra för dig då, grattis, du lyckats sluta vara en slav till dina begär. Vi har lyckats övervinna detta begär för det är bara att sluta upp med att ha begär”. Du lever minsann ett liv utan begär. Ett riktigt bra liv, eller är det bara en fasad? Fasad för de omkring dig, medan du i hemlighet strider mot ditt liv utan begär. För ingen kan läsa tankar, ingen vet.