Vet du ens vem du har att göra med?

Varje natt är det någon som förföljer mig. Facklor tända, lågor som jagar mig. Ett förskönat ljus. För i mörkret lyser jag. De kan aldrig ta det ljuset från mig. Jag kämpar för detta ljus. ”Är du inte skraj?” ekar när jag ligger gömd i en gränd. ”Det är bara en tidsfråga tills de hittar dig”. Smuts, illa luktande, fruktan… av människan. Den fruktan finns inte längre. Fruktan av romarna. Deras auktoritet som förföljer mig. Men jag tänker inte buga mig för kejsaren. Det är bara en jag bugar till, och du vet nog vem det är efter alla brev som jag har skrivit till dig. Troligen är detta mitt sista brev. Jag vet korset kommer vara min sista tid på denna hemska värld. Jag önskar dig lycka i din vanliga vardag, min vän. Du kanske kan fortsätta buga, men det kan inte jag längre. Döden är ingen fruktan för mig längre för jag är övertygad att jag är räddad. Farväl, min vän.

Läraren kommer in i klassrummet. Vi ställer oss upp. Vi bugar oss. De ord som sägs är i högsta grad stenad, orubblig. Det är bara att fortsätta hålla huvudet nere och inte säga emot. Lika bra att det finns någon som bestämmer min framtid. Som håller fast mig i ett järngrepp. Det inget jag kan göra, inget! För jag vill inte ta onödiga strider, för det är för fan onödigt att inte buga sig för läraren. Hen är absolut, hen är allsmäktig. ”Inflation av snälla betyg” ekar i mina tankar. Hjärntvätta mig bara. Förstör mitt liv. Ja, jag låter det ske för jag ingen rebell, ingen kriminell. Det är inte bra att sticka ut, det har jag minsann lärt mig. Betyg är allt, det har jag minsann lärt mig. Här bestäms vad jag skall läras ut. Det är redan förutbestämt.

Viva la revolution. Kung av ingenting. Aldrig mer ska vi buga oss ner. Istället ersätts kungen. Då vi bugar till något nytt. Upprepning. Upprepning. Upprepning! Hur mycket vi inte vill buga så tar något över det gamla. Komminister, nazister, parlament, republiker, terrorister… Varje gång är en befrielse? Eller förbannelse? Inburad, släppt fri, inburad, släppt fri, inburad. Historia upprepas för ”lär oss från historia” är en myt. Myteri. Rena rama myteriet. Om, och om igen. Ändå påstår jag att jag inte bugar mig till någon. Det är många gånger jag har gått emot dessa ”revolutionärer” för det slutar ändå upp med att man bugar något annat. I slutändan måste man buga sig för någon eller något, det gäller bara att hitta det man bugar till. Jag valde att buga mig ner till mig själv och ingen annan. Det sluta med att jag blev en diktator av ett land.

Media och staten. Falk och örn. Haj och hav. Tröttnar vi aldrig på att buga oss? Buga oss ner inför dessa människor. Där jag kan lätt kan ersätta dem. Där du kan lätt ersätt dem. Där vem som helst kan lätt ersätta dem. Status. Buga dig. Mät status. Buga inte dig, låt andra buga sig till dig. Kollektivt beslut, demokrati. Nonsens, irrelevant. Jag är fast att buga mig till eliten. Man fastställer inget förtroende till auktoriteten. Liksom många andra, kan jag göra kompromisser. Buga mig hit och dit. Till dig, till chefen. Det är ett spel. Spelreglerna är bestämda av eliten. Åh vad jag avskyr eliten! Ändå är jag inte en av dem som sticker ut. Håll huvudet nere, buga ner.

”Det finns bara en jag bugar inför” – Författare