Det är jag som är räddaren i nöden, nattens beskyddare, fruktan i sin renaste form.

Krigare från nord invaderade mitt hem. De slaktade oss från alla håll och brann ner våra byggnader. De tog fäste över vår mark. I ett svep flydde jag och mitt folk från byn, åtminstone de fåtal som lyckade undgå förödelsen. Många skulle säga att detta vara trauma för en ung pojke som jag var, men det var bara bränsle för min hämndlust.

I skogen fick man offra sin bekvämlighet. Varje natt kunde lika gärna varit min sista. Björnen hade åtminstone den idén när jag gömde mig i busken. Dessa odjur, de splittrade oss. Åren gick och jag slaktade fler och fler av dessa odjur. Det var det jag behövde göra för att överleva, att sätta prioritera min egen överlevnad. Den första björnen är och har alltid varit den tuffaste striden i mitt liv. Man kan inte vara oövervinnerlig från början, man blir det när alla strider har gjorts.

– Sven, sa jag. Ikväll ger jag mig ut ur denna skog och tar tillbaka vårt hem. Det lovar jag min kära vän. Med denna rustning och svärd kommer jag triumfera! Låt oss skåla över ett slut för detta elände. Över att deras kära konung inte kan erövra vårt kära hem. Du och jag, Sven. Mot världens orättvisa, den perfekta duon. Ditt geni, och mina muskler. Kom ihåg det, att jag inte klarar detta utan dig. Hitta vårt folk, vägled dem hem. Och den tomma byn kommer välkomna dem med öppna armar. Om några dagar kommer vi vara enade igen.

Det är jag som är räddaren i nöden. Hundratals män försökte stoppa mig när jag hade klättrat över muren. För varje svep så flydde dem från min klinga, åtminstone de som inte var dåraktiga nog att försöka döda mig. De dåraktiga föll, och ynkryggarna överlevde. Ens liv är ju det mest värdefulla man har. Utan livet kan man inte njuta över fiendernas skrik av rädsla. Utan livet kan man inte göra någon skillnad här i världen, bli en hjälte. Mitt folk stod ju där på andra sidan porten. Porten öppnades och folket jublade. Utan mitt liv, är denna by ingenting mer än ett splittrat folk utan hem.

Det är jag som är nattens beskyddare. Varje natt efter erövring såg man män från nord marschera med facklor i hand. Vid morgonen låg det kroppar där ute. Nord är inget hot för mig, jag har mött större odjur. Odjur som faktiskt gett ärr för livet. Natten är min tid och det kommer det alltid vara. Både vid festligheter för varje vunnen strid till nattens hot.

Det är jag som är fruktan i sin renaste form…

Soldaten skakade av rädsla. Alla hans kumpaner låg runtom honom, alla nio. Hans ben var uppskuren och det rann blod. Jag hade min blick över veklingen. De ord han sa var av ren desperation och rädsla, men jag brydde mig inte. Det finns ingen sympati för avskum som honom. Män som honom bränner ner byar och plundrar. Det var i alla fall deras plan, försöka förstöra det som inte tillhörde dem. Konung i nord ger sig aldrig, jag gör detsamma. Jag har aldrig gett upp, att ge upp är att mista ens liv. Man ska slås för ens överlevnad i denna värld.

Med all min kraft trampade jag på soldatens skadade ben. Han skrek ut av smärta.

– Idag kommer detta krig ha sitt slut, sa jag. Informera din konung att om ni attackera min by en gång till, så kommer jag själv träffa konungen och ta hans liv. Fattar du?!

Soldaten nickade ivrigt på huvudet. Jag tog bort min fot från benet och lyfte upp den bräckliga soldaten. Med en knuff så var han på väg tillbaka till sitt kära rike. Ett rike som kommer falla om de är dåraktiga nog att skicka soldater hit igen. Men firandet började när jag steg in i tältet och soldaten lämnade vår by. Ännu en triumferande natt!

– Valentino, sa Sven. Låt oss skåla för ditt hjältedåd ännu en gång. Du undgår inte vårt folks bräcklighet mot titanen, fjanteriets konung. Denna kung av nord är ett skämt! Du och jag, Valentino. Den perfekta duon. Du sa en gång för länge sedan till mig att du klarar dig inte utan mig, likaså klarar vi inte oss utan dig!

Folket i tältet jublade och firande fortsatte med ljuvlig mat och dryck. Efter ett tag började en storm omfamna tältet. Samtidigt började luften i tältet bli kvavt och jag bestämde mig för att gå ut i stormen för lite ren luft. Det var där ute jag såg en man. Förvirrad över att mannen bara stod där ute i stormen så gick jag mot mannen.

– Val-en-tin—o, sa mannen med en mörk röst.

Skräckslaget drog jag upp mitt silver svärd. Mannen bara hånskrattade.

– Är det så här du välkomnar en gammal vän? Frågade Fader Mendax. Med en klinga av silver.

Utan tvekan svepte jag mitt svärd mot Fader Mendax. Från ingenstans drog han sin svarta dolk och mötte mitt svärd. Svärdet krossades av den svarta dolken och jag släppte svärdsfästet. Av ren rädsla bönfaller jag Fader Mendax att inte döda mig.

– Nej-nej, bönföll jag. Vi kan lösa detta, Fader Mendax. Döda mig bara inte.

– Ja det kan du nog göra Valentino, svarade Fader Mendax med ett flin. Du kan nog uppfylla min… begäran.

– Givetvis, sa jag nervöst. Givetvis, vad begär du Fader?

– Följ mig, sa Fader Mendax.

Tillsammans försvann vi in i stormen. Faderns figur vad det enda jag kunde se i mörkret. Efter ett tag började ett ljus tränga förbi regnets barriär. För varje steg jag tog desto mer kunde jag se det skinande ljuset. Det var då jag insåg var jag befann mig. Skogens grotta, hans grotta. Jag började flämta och fick kalla kårar. När jag klev in i grottan så kom alla minnena tillbaka. Allt jag fick offra för att kunna hålla mig vid liv och utrota odjuren. Skogen har alltid varit en farlig plats, även efter utrotning. Men jag har bara försökt förtränga den tanken. Att det största odjuret finns och förblir skogens enda hot.

När vi nu gick djupare in i grottan så lyste facklorna upp demoniska målningar. Mendax har alltid varit en av dem. Mycket av det jag såg påminde mig mycket om vad han är och vad han kan åstadkomma. Det finns en gräns, men den är ganska oviktigt när ingen kan matcha den onaturliga kraften han hade. Symbolen med en demonisk hand fick mig att tänka över vad en vidröring från hands han kan åstadkomma. Muskler av hundratusen män, ärren är kvar sen den dagen. Jag önskar att jag var född med de ärren. Då kunde jag undkommit skogens demon.

Fader Mendax stannade upp och tog upp en vass sten. Det han gjorde var att rista en bild, en figur, en kvinna med en ring. Demonen hade målningar överallt men valde att specifikt rista en kvinna med en ring. Denna ristning tog ett tag men till slut var den färdigställd och demonen skrockade bara.

– Gå nu, sa han. Kom tillbaka när det är klart.

– Det måste finnas något annat du begär, sa jag desperat.

– Ja, sa han. Det finns, men de får du uppfylla efter hon är död.

Nästa dag satt jag vid middagsbordet. Maten satt där, kall. Vinet orörd. Det enda jag gjorde var att stirra över kvinnan med en ring. Den kvinnan som valde mig, och jag henne. Natten kom och jag låg i min säng. Tårar rann över min kind. ”Är detta vem jag är?” tänkte jag för mig själv. ”En hjälte?”. Såklart jag var en hjälte. Det är därför hela byn hjälpte mig att hitta kvinnan med en ring.

– Vi kommer hitta henne, sa Sven. Det lovar jag.

I grottan ristade Mendax runtom kvinnan med en ring befann en smed. Smeden slog sin hammare på kvinnans ring. För mig stod det klart vad demonen ville att jag skulle göra. Ännu en begäran att ruinera mig. Dock föredrar jag att vara ruinerad än död. Jag kan återhämta mig från detta, eller hur? Det är bara att fullfölja mitt uppdrag efter detta. Konungens död kommer sona mina dåd med det största hjältedåd någonsin för min by. Jag klarar detta! Kom igen Valentino! Let’s go!

Sven befann sig vid sin arbetsplats när vaktarna slog ner dörren. Förvirrad röt Sven mot vakterna.

– Vad fan håller ni på med?! Röt Sven. Det var väl inte nödvändigt?

Vakterna svarade inte Sven. Istället öppnade de förrådet, som tidigare varit tom. Sven angreps av vaktarna när de nu fann beviset. En av vaktarna tog fram en dolk och började skära loss båda Svens ögon. Båda ögonen plockades ut och lades i en påse. Påsen gavs sedan till Sven. De eskorterade honom till byns port. Jag stod där, besviken. Det är i alla fall åtminstone det jag låtsades vara. Att hålla denna mask var inte lätt när min trognaste vän knuffades ut ur byns portar. Samt att hans dotter grät i närheten och skrek mot en.

– Valentino! Skrek hon. Gör något! Valentino! Va fan, gör något!

Det var bara att kämpa förbi skuldkänslorna. Jag kunde inte sova den natten, hennes ord bara hemsökte mig. Under hela hennes uppväxt har jag varit där för henne. När hon grät så tröstade jag henne. Nu kan jag inte trösta henne, för det hela var mitt fel. Din far, en oskyldig man, min bästa vän, kommer aldrig komma tillbaka. Tänka sig, efter allt vi har gått igenom så kommer jag klara mig utan dig. Frågan är om du kommer göra det.

Mendax ristade in ett litet barn som höll fast i smedjans ben. Förskräckt såg jag över det lilla barnet. Bekymrat vände jag min blick mot Mendax. Han pressade ihop läpparna och sedan sträckte långsamt ut tunga. Det var då blodet började koka och jag gick ilsket ut ur grottan. ”Av alla vridiga begäran” började mina tankar. ”Så är nog det här det mest motbjudande begäret”.

Jag kände illamående medan jag satt på min tron. Orden från kvinnan trängde inte in mina öron. Till slut fick jag nog av att höra alla anklagelser från henne. Det finns ingen respekt från de unga. De förstår inte vad man behöver offra, vad jag offrar! Jag offrar min själ för att rädda köttet. En ung och naive kvinna fattar inte att man måste offra saker här i livet. Det var antingen jag eller Sven. En smed kan alltid bli ersatt, inte en räddare i nöden. Den här byn har bara en hjälte. Jag stred för oss, inte Sven. Nu har jag faktiskt fått nog.

– Tystnad! Röt jag och ställde mig hastigt upp. Har du tappat vettet?! Förstår du inte att det är mördare vi har att göra med. Han tog, min kära Erika. För bort Johanna till fängelsehålan.

Flickans ögon var av ren rädsla. Jag har aldrig sett någon så rädd som hon var. Det borde hon vara. Senare på kvällen gick jag ner till fängelsehålan. Den unga flickan låg och sov på golvet. I det ögonblicket visste jag att det inte fanns någon återvändo. Med ett hårt grepp om benet så drog jag flickan. Hon vaknade hastigt upp och skrek av rädsla. Ingen kommer höra dig, alla vakter är ute på krogen. Flickan var fastkedjad och naken. Hennes ögon var av ren domning.

Månaderna gick och rykten spred om en kvinna som hade fått barn. Detta barn skulle aldrig få se denna värld. Modern hade ju varit otrogen, inget man kan göra åt kvinnans syndfullhet. Jag stod och kolla ut mot byn. Lågorna var det jag kunde se, skriket från en kvinna var det jag inte ville höra. Släng mig i helvetet, gör det bara. Det är vad jag förtjänar.

Med bestämda steg gick jag in i grottan. Mendax skrattade ondskefullt.

– Redan tillbaka? Frågade Mendax. Jamen, jag har nog ett begär redo. Låt mig bara rista in det i mitt fina mästerverk. Allt du gör behagar mig så.

Fadern såg förskräckt över mig när jag kastade min rustning och svärd på marken. Jag bryr mig inte längre om att leva. Det går inte att leva med det jag har gjort. Jag trodde att det skulle gå men för varje dag, varje dåd jag begick, tog kål på mig. Köttet lever, men inte själen. Inga fler begär, döda mig bara. Döda skurken, så det åtminstone finns någon rättvisa.

Till min förvånan dödade inte Mendax mig. Han lät mig leva för så fort hans svarta dolken närmade mig började jag bönfalla honom att inte döda mig. Det var som en reflex, en rädsla av att dö som alltid kommer fram. Jag kan inte leva, men jag vill inte dö. Även fast jag inte bryr mig om att dö så finns den delen av mig själv som försöker göra allt för att hålla sig vid liv. Det visste Mendax och därför skonade han mig.

– Gå hem, sa fadern. Njut av livet. Eller åtminstone det liv du har kvar. Jag kommer förbi när det är dags för nästa begär, en storslaglig en. Ett steg framåt i min plan. Det här är bara början Valentino! Vila ut dig, jag behöver dig utvilad till det nästa begäret.

Skamfullt gick jag ur grottan. Dagarna gick och levde i en avlägsen stuga långt ifrån byn. Den där byn har svikit, jag förtjänar inte att bo där längre. En natt så vaknade jag upp. Musik spelades utanför. Det var den kvällen jag hittade hjältarnas hjälte. Hans namn prisades genom den ljuvliga musiken. Jag gick ut häpnadsväckande och började sjunga med. Rösterna och orden genomborrade mig. Hela mitt liv har jag trott att jag behövde offra allt för att överleva, att detta var det enda liv jag hade. Att jag behövde vara hjälten. Men det är jag som behövt en hjälte. I den stunden fann jag hjältarnas hjälte. Det är inte värt att vara av den här världen.

Nästa dag gick jag till kyrkan för lära mig mer om vem hjältarnas hjälte är. Det var då Fader Mendax klev in och utbrast ett skratt som ekade i lokalen. Jag vände mig om och såg bestämt på Mendax. Hans leende försvann, istället såg han besviket på mig.

– Jaha Valentino, sa han. Har du börjat fjanta runt? Börjat gå till kyrkan? Kom igen, Valentino. Skärp dig. Avstå från din tro och uppfyll mitt begär, att bränna ner denna by. Och efter det tar vi och besöker kungariket i nord.

Han sträckte fram dolken mot mig. Den här gången stod jag på stadig grund. Istället att vika mig så utbrast jag att han drar åt helvetet. Mendax skakade bara på huvudet och hög den svarta dolken in i mitt hjärta. Min kropp föll ner på marken och blodet rann. Fader Mendax lämnade kyrkan och jag stannade kvar. Prästen försökte rädda mig men det var kört. Folkmassan stod runt om mig och grät. Världen kommer minnas mig som en hjälte. Var det värt det? Nej, i slutändan var det inte värt det. Det var inte värt att offra alla jag älskade och min själ för att försöka rädda mig själv. Det var inte värt att klinga fast till denna värld. Det var inte värt att ha Mendax i mitt liv. Hjältarnas hjälte välkomnade mig hem, något jag inte förtjänar. Det vet jag. Jag vet att de val jag har gjort var felaktiga. Gärningar som var ondskefulla. Det erkänner jag. Förlåt Erika. Förlåt Sven. Förlåt Johanna. Förlåt mig.

Den haltade soldaten kom in palatset. Han informerade kungen om varningen.

– Min far var besatt av att ta över den där byn, sa kungen. Jag har inte samma ambition. Likaså förstår jag, tillskillnad från min far, att det skulle vara dåraktigt att inte ta varningen på fullaste allvar. Det skulle inte förvåna mig att den här Valentino skulle faktiskt kunna ta mitt liv. Låt oss fokusera på riket i öst. Hämta mina generaler medan jag tar ett bad.