Den dag då jag såg dem var den dagen jag skulle börja övervinna dem. För i en lång tid har jag varit blind. Blind över de beslut som jag har tagit, de handlingar jag har uppgivit. Inget var detsamma den dagen ärren dök upp. Jag visste inte om det var ett skämt eller inte när jag såg ärren i spegeln. Ett långt ärr över ansiktet. Undrar vad det hela betyder. I panik försökte jag skölja bort ärret. I panik såg alla ärren. De var över hela min övre kroppsdel.

Nåja, det är väl allt för min introduktion. Det är inte så att någon kommer tro på mig. För av någon anledning såg jag bara dessa ärr. Ingen förstod mig när jag pekade på alla ärren. Mina ärr skulle förbli min förbannade förbannelse. Jo, vad betydde detta egentligen. Jo, det betydde att mitt kropp är helt förstörd. Helt ruinerad, och jag kommer aldrig kunna se mig själv som ett ytligt under. Min flickvän må säga att jag ser underbar ut, men jag kommer alltid att ljuga för henne. Jag ser hemsk ut. I slutändan kunde jag inte ljuga längre.

– Är jag verkligen snygg? Frågade jag mig själv högt.

– Vad säger du älskling? Sa hon.

– Det är inte så att jag har förtjänat att vara snygg. Sanningen är att jag bara ljuger. Ljuger om det hela. En lögn som jag sprider.

Jag är en lögnare. Men jag vill inte vara en lögnhals längre. Nu tar lögnerna slut. Hon bara stirrade på mig. Helt förstenad. Jag berättade sanningen, och hon lämnade mig. ”Gå inte” tänkte jag. ”Lämna inte mig!”. Sanningen gör ont. Var det verkligen värt att tala sanningen? Att tala sanningen om vad jag tycker. När det gäller hennes beteende. När det gäller hur hon behandlar mig. Eller borde jag bara förtränga det med lögner. Mitt i natten såg jag mig själv i spegeln. Ärren var där. Dock märkte jag inte att ett litet ärr på örat var inte där längre.

Allt som hände var så galet. Jag började att förändra mitt liv. Det är som att ärren var ämnad att bara jag kunde se dem. Att denna förbannelse blev lättare när jag talade sanningen. Små ärr som var en stor grej för mig. Ändå märkte jag inte att de försvann. Mitt liv förr var full av ärr. Den sorg jag haft med en familjemedlem. Vi förlorade syrran alldeles för tidigt.Tillsammans sörjer vi. Iallafall, en av oss sörjde bara. Brodern känner också ilska. Ilska över att jag inte var där när hon blev mördad. För jag svarade inte när hon ringde mig.

Syrran och jag hade ett bråk innan hon dog. Efter bråket bestämde jag mig för att hon var tvungen att be om förlåtelse. Det är hennes fel att hon aldrig sa förlåt, why are you so mad bror? Länge har jag ansett att hon fick skylla sig själv att hon dog. Dock kände jag en längtan att kunna se henne igen. Hon var ynglingen i familjen, den yngste bråkstaken. Ja, om jag inte var så tjurskallig skulle kanske hon vara vid liv. Tur att polisen hittade mördaren.

En dag bestämde jag mig för att träffa min bror. Eller det var mer att jag gick hem till honom emot hans vilja. Vi har inte haft kontakt på flera år, men jag har alltid vetat att han finns kvar i stan. Han tar hand om morsan ibland eftersom hon är nu värsta super gamlingen. Därför valde jag att gå till hans hus och helt enkelt knacka på. Förhoppningsvis öppnar han dörren. Oh inget svar. Jag kanske måste ringa på klockan igen. Nämen, kom till dörren brorsan för fan. Ah! Tillslut hörde jag att det var någon vid dörren. Någon såg mig genom hålet på dörren.

– Brorsan, sa jag. Jag kom för att be om din förlåtelse.

Inget svar. Det var helt knäppt tyst.

– Kom igen brorsan! Röt jag. Jag vet att du är där. Svara mig för fan. Svara!

– Nej, hörde jag en röst.

Förvirrat stirrade jag på dörren.

– Vadå nej?! Röt jag.

Inget svar. Han börja gå mig på nerverna.

– Vad menar du?! Röt jag. Svara mig för fan!

– Vad är det du inte förstår? sa brorsan kallt. Nej i med att jag inte förlåter dig. Varför skulle jag broder?

Ilsket slog jag näven i dörren.

– Öppna dörren! Röt jag. Våga du inte se mig i ögonen?!

Inget svar. ”Barnsligt beteende brorsan” tänkte jag ilsket.

– Varför skulle du inte förlåta mig brorsan? Frågade jag.

Det var tyst ett tag. Jag trodde att han hade gått, men han svarade iskallt till min fråga.

– Du förtjänar inte förlåtelse, sa han.

Jag stod där helt förstörd. Det är minsann så att jag aldrig kommer kunna få brorsans förlåtelse. För jag kan inte ändra det förflutna. Det är enda jag kan göra är att övervinna det. Övervinna mina ärr. Ärret över mitt ansikte var inte där dagen efter. Då förstod jag. Då insåg jag att ärren kan jag övervinna. Ingen ser mina ärr förutom jag, och endast jag ser dem försvinna. En efter en. Därför måste jag bara fortsätta övervinna ärren. Jag ska inte vara ärrad längre.

Morgondag kom och jag var redo att övervinna fler ärr. I spegeln såg jag… ett nytt ärr. Ärret var färskt. Det var ett kryss på högra kinden. Min blick stod fast över ärret. ”Du måste skoja med mig!” Röt mina tankar om och om igen. Ilskan steg för varje gång tankarna upprepades. Tillslut kunde jag inte hålla det inom mig och slog med knytnäven sönder spegeln. Blod rann, och bitar av glas satt fast i näven. Det måste finnas ett sätt att övervinna detta. Jag måste övervinna detta.

– Johan, sa pastorn.

Idag satt jag på torget. Jag har i flera år försökt förinta dessa ärr. Ändå går det inte att rädda mig. Allt vad jag en gör kan inte rädda mig från dessa ärr. Jag kommer vara ärrad för resten av mitt liv. Pastor Petrus satt bredvid mig och matade duvorna framför oss. Vi satt på en bänk och pratade. Jag har känt Petrus ett tag. Vi träffas på torget varannan torsdag. Det är skönt att han är här, även fast min plan var att sitta själv varje torsdag. Tysthet varannan torsdag har fått mig att reflektera över om jag borde ta livet eller inte. Men något håller mig tillbaka. Någon, räddade mig.