Andas in ljus

Hon sjönk ner mot havets djup. Hennes bräckliga kropp är inget mer än ett tungt objekt. Det objekt som missbrukas av män. En förstörd människa. ”Du har inget värde längre” utgav hennes röster. ”Du är dömd att gå under”. Ja, hon gick under som ett skeppsbrott. Rakt in i isberget. Och det är så kallt, så himla kallt. Det blir bara mörkare, och mörkare. Hon är livrädd, helt vilse. Hela hennes liv har hon blivit vilseledd till fördärvet. Om det bara fanns ett sätt att rädda henne.

Han suckade ilsket. Det var kolsvart. Inget blev som han ville. Besvikelse efter besvikelse gick han i mörkret. Ilskan bara steg. ”Vad har jag gjort för att förtjäna detta?” röt han. ”Berätta! Berätta vad jag har gjort!”. De ord han sa ekade i mörkret. Nej, ingen kunde höra honom. Det fanns ingen som kunde rädda honom. För ingen lyssnar! Ingen förstod honom. En missförstod människa. Han var på gränsen att ge upp, men han fortsatte att gå. Det måste finnas ett slut på denna tunnel.

Varje andetag fylldes med vätska. Hon kunde inte andas ut, eller andas in. Men hon var lugn. Hennes mjuka mun var öppen. Om ingen luft kunde andas in och ingen vätska kunde andas ut, varför ens försöka andas? Varför inte sluta försöka? Det var inte värt att försöka. Så, hon bara sjönk. Sjönk som en staty. Helt utan känslor, utan andetag. Hennes kropp landade till slut på havsbotten. ”Jag har ingen” tänkte hon sorgset. ”Det är så mörkt. Så kallt, så ensamt. Jag vill inte dö!”. Ögonen försökte gråta, men tårarna kom inte. Hon stirrade upp i mörkret. Hennes kropp låg på rygg och hon förundrade sig över om det var dags att släppa taget. Släppa taget, och lägga allt bakom sig. Lägga denna värld bakom sig.

Väggarna var hårda som betong. Han sprang in i den ena väggen. ”Släpp ut mig!” röt han. Blod rann över hans axel. ”Jag vill ut! Låt mig bara få dö!”. Ilsket sprang han mot den andra väggen. Tunnelns två väggar var för hårda. Huvudet rann av blod. Hans kropp darrade. Kroppen ville inte dö. ”Kom igen! Fortsätt!”. Men kroppen föll ner på knä. Tårar rann över kinderna. Det finns ingen utväg. Han kunde inte ta livet, kunde inte ge upp. Han ville verkligen ge upp, eller det var i alla fall det han intalade sig själv. För han har alltid intalat sig själv att han mår bra. Allt är fantastiskt. Men det är bara lögner. Det visste han. ”Mitt liv har varit en stor fet lögn. Jag har aldrig varit nöjd. Aldrig varit lycklig. Varför ger jag inte bara upp? Vad håller mig tillbaka?”. Endast mörker omfamnade honom, endast mörker fanns i denna oändliga tunnel. Bara ett litet ljus behövdes.

”Vakna” sade en röst. Långsamt öppnade hon sina ögon. Ett blått ljus lyste över henne. Solen sken i vattnet. Hennes arm reste sig, sträckte sig upp mot solen. Adrenalinet steg och hon ställde sig långsamt upp på havsbotten. Då, kände hon en tår rinna över sin kind. Förskräckt kände hon, med sin hand, på kinden. ”Tårar rinner, fantastiskt” tänkte hon lite glatt. ”Men hur?”. Ett glatt leende lyste över henne. Med ett lätt hopp mot solen flöt hon uppåt. Hon flöt uppåt som om hon hade någon slags flytväst på sig. Till slut var hon där, på ytan. Hennes kropp flöt på rygg över ytan. Hon tog ett djupt andetag och hostade upp vätskan inom sig. För varje andetag som hon tog desto lättare blev hon.

”Res dig” sade en röst. Långsamt lyfte han upp huvudet. Det var fortfarande kolsvart. Sorgerna finns fortfarande kvar. Men hans blick var fast in i mörkret. ”En prick?” tänkte han. Han ställde sig långsamt upp. Hela hans kropp sade emot. Smärtan bara steg för varje steg han tog. Huvudet susade av smärta. ”Ge inte upp!” tänkte han ilsket. ”Jag kan inte ge upp! För det finns ett ljus vid tunnelns slut!”. Den där pricken, drev honom framåt. Den där pricken blev större för varje steg framåt. Med ett snett steg så föll han. Ljuset lös nu mot honom. Han kände hur den lilla solstrålen lös över hans kind. ”Res dig!” röt han. ”Res dig!”. Men smärtan var för stark. Han låg där, desperat. Ett bestämt leende kom över honom. Långsamt började han krypa mot ljuset. Ljuset började bli större och större. Det sken över honom. Flera delar av ansiktet lyste av ljuset. Till slut låg han på gränsen av tunnelns port. Krypningen gick över gränsen och ut över den gröna ängen. Från betonggolvet till gräset kröp han. Han vände sig om så att han låg på rygg. Med djupa andetag stirrade han upp mot solen. Varje stråle av ljus som var över honom, gjorde honom lättare.

”I’ll help you make your escape, I’ll be the breath you can’t take, I’ll the fire that will light the way and lead you home” – Manafest, You’re Gonna Rise

novell av Simon Granström

Andas in ljus

Hon sjönk ner mot havets djup. Hennes bräckliga kropp är inget mer än ett tungt objekt. Det objekt som missbrukas av män. En förstörd människa. ”Du har inget värde längre” utgav hennes röster. ”Du är dömd att gå under”. Ja, hon gick under som ett skeppsbrott. Rakt in i isberget. Och det är så kallt, så himla kallt. Det blir bara mörkare, och mörkare. Hon är livrädd, helt vilse. Hela hennes liv har hon blivit vilseledd till fördärvet. Om det bara fanns ett sätt att rädda henne.

Han suckade ilsket. Det var kolsvart. Inget blev som han ville. Besvikelse efter besvikelse gick han i mörkret. Ilskan bara steg. ”Vad har jag gjort för att förtjäna detta?” röt han. ”Berätta! Berätta vad jag har gjort!”. De ord han sa ekade i mörkret. Nej, ingen kunde höra honom. Det fanns ingen som kunde rädda honom. För ingen lyssnar! Ingen förstod honom. En missförstod människa. Han var på gränsen att ge upp, men han fortsatte att gå. Det måste finnas ett slut på denna tunnel.

Varje andetag fylldes med vätska. Hon kunde inte andas ut, eller andas in. Men hon var lugn. Hennes mjuka mun var öppen. Om ingen luft kunde andas in och ingen vätska kunde andas ut, varför ens försöka andas? Varför inte sluta försöka? Det var inte värt att försöka. Så, hon bara sjönk. Sjönk som en staty. Helt utan känslor, utan andetag. Hennes kropp landade till slut på havsbotten. ”Jag har ingen” tänkte hon sorgset. ”Det är så mörkt. Så kallt, så ensamt. Jag vill inte dö!”. Ögonen försökte gråta, men tårarna kom inte. Hon stirrade upp i mörkret. Hennes kropp låg på rygg och hon förundrade sig över om det var dags att släppa taget. Släppa taget, och lägga allt bakom sig. Lägga denna värld bakom sig.

Väggarna var hårda som betong. Han sprang in i den ena väggen. ”Släpp ut mig!” röt han. Blod rann över hans axel. ”Jag vill ut! Låt mig bara få dö!”. Ilsket sprang han mot den andra väggen. Tunnelns två väggar var för hårda. Huvudet rann av blod. Hans kropp darrade. Kroppen ville inte dö. ”Kom igen! Fortsätt!”. Men kroppen föll ner på knä. Tårar rann över kinderna. Det finns ingen utväg. Han kunde inte ta livet, kunde inte ge upp. Han ville verkligen ge upp, eller det var i alla fall det han intalade sig själv. För han har alltid intalat sig själv att han mår bra. Allt är fantastiskt. Men det är bara lögner. Det visste han. ”Mitt liv har varit en stor fet lögn. Jag har aldrig varit nöjd. Aldrig varit lycklig. Varför ger jag inte bara upp? Vad håller mig tillbaka?”. Endast mörker omfamnade honom, endast mörker fanns i denna oändliga tunnel. Bara ett litet ljus behövdes.

”Vakna” sade en röst. Långsamt öppnade hon sina ögon. Ett blått ljus lyste över henne. Solen sken i vattnet. Hennes arm reste sig, sträckte sig upp mot solen. Adrenalinet steg och hon ställde sig långsamt upp på havsbotten. Då, kände hon en tår rinna över sin kind. Förskräckt kände hon, med sin hand, på kinden. ”Tårar rinner, fantastiskt” tänkte hon lite glatt. ”Men hur?”. Ett glatt leende lyste över henne. Med ett lätt hopp mot solen flöt hon uppåt. Hon flöt uppåt som om hon hade någon slags flytväst på sig. Till slut var hon där, på ytan. Hennes kropp flöt på rygg över ytan. Hon tog ett djupt andetag och hostade upp vätskan inom sig. För varje andetag som hon tog desto lättare blev hon.

”Res dig” sade en röst. Långsamt lyfte han upp huvudet. Det var fortfarande kolsvart. Sorgerna finns fortfarande kvar. Men hans blick var fast in i mörkret. ”En prick?” tänkte han. Han ställde sig långsamt upp. Hela hans kropp sade emot. Smärtan bara steg för varje steg han tog. Huvudet susade av smärta. ”Ge inte upp!” tänkte han ilsket. ”Jag kan inte ge upp! För det finns ett ljus vid tunnelns slut!”. Den där pricken, drev honom framåt. Den där pricken blev större för varje steg framåt. Med ett snett steg så föll han. Ljuset lös nu mot honom. Han kände hur den lilla solstrålen lös över hans kind. ”Res dig!” röt han. ”Res dig!”. Men smärtan var för stark. Han låg där, desperat. Ett bestämt leende kom över honom. Långsamt började han krypa mot ljuset. Ljuset började bli större och större. Det sken över honom. Flera delar av ansiktet lyste av ljuset. Till slut låg han på gränsen av tunnelns port. Krypningen gick över gränsen och ut över den gröna ängen. Från betonggolvet till gräset kröp han. Han vände sig om så att han låg på rygg. Med djupa andetag stirrade han upp mot solen. Varje stråle av ljus som var över honom, gjorde honom lättare.

”I’ll help you make your escape, I’ll be the breath you can’t take, I’ll the fire that will light the way and lead you home” – Manafest, You’re Gonna Rise